Klockan var omkring nio på morgonen när bussen stannade. Vi kom fran Broby söder om Malmö och hade rest i femton timmar. Vi hade kommit till en plats med flera röda hus täckta med snö där en samling människor verkade vänta på vår ankomst.
Ja, det kändes som det var den sista stationen på dödens resa. Vad är det här för ställe? Var är jag?
Chocken blev ännu större när dörren till bussen öppnades och jag satte foten utanför. Jag halkade på den frysta vägbanan, det var bitande kallt och vinden stormade.
Jag stod en stund och mindes hur resan startade i Turkiet. Hur riskfyllt det var och hur jag ändå överlevde. När de körde oss i ett fordon, som var avsett att transportera får i, från staden till stranden och sedan vidare i små fiskebåtar under fyra timmar på öppet hav. Hur högt vågorna gick och hur nära det var att båten kantrade.
Sedan på fartyg avsett för godstransporter. Det var nedgånget och gick på övertid. Vattnet började sippra in i båten under vår resa. Ändå överlevde vi mirakulöst. Anlände till Italien och passerade genom Österrike, Tyskland, Danmark och kom slutligen till Sverige och Malmö, där jag ville bo och där det var så vackert.
Ja, jag valde att komma till detta land. Vad ska jag göra? Jag började ångra mig. Vad har fört mig hit, till denna plats? Har jag flytt från döden till döden? Jag kunde inte svara mig själv. Jag försökte övertyga mig om att inget blir bättre av ånger och att jag måste acceptera verkligheten.
Senare fick jag veta att jag kommit till lägret i Grytan, som ligger utanfor Östersund. Flera dagar gick och ingenting förändrades. Platsen var dyster och kändes som ett fängelse i ett kylskåp. Jag försökte sova bort tiden.
En dag började mina egna äventyr (det är vad jag kallar det) när en kvinna kom och pratade med oss. Hon presenterade sig som Emma från Hej främling och hon arbetade med aktiviteter for flyktingar i Grytan. Det var skidåkning och körsång. Jag visade intresse för att delta så att jag skulle få annat att tänka på än min frustration och stress. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag provade skidåkning. Jag var mycket entusiastisk, men saker och ting gick inte som jag förväntade mig. Jag höll på att ramla flera gånger, det var så kallt så jag nästan svimmade och jag förfrös mina fingrar.
Den dagen vi sprang var bättre, även om det var första gången på flera år. Den dagen började jag lära känna nya vänner från olika länder. Min löparkompis blev Martin, som var rädd att jag skulle falla ihop av trötthet och fortfarande berättar historien om min första dag i löparspåret.
Saker och ting blev bättre nu, men vädret var fortfarande deprimerande och jag gick sällan ut. Löpning och skidåkning var det enda sättet för mig att komma ut och prata med folk och det var tack vare Hej främling och Inlöparna som jag gjorde det.
Dagar och månader gick snabbt, våren började närma sig och jag hade vant mig vid platsen. Dessutom växte min kärlek till människorna i denna region. De förkroppsligade vänlighet, godhet och fördomsfrihet för en utomstående som mig. När du passerar en av dem kan du vara säker på att de kommer att le mot dig och säga hej. Under våren började marken bära en ny grön dräkt som broderades med blommor i de vackraste färger. Då förändras nästan allt från en isstad till ett paradis. Då kunde man promenera i skogen, söka efter bär och se rådjur och kaniner. I Östersund hände spännande saker. Staden som var lugn för en månad sedan hade nu bullriga gator fyllda med människor och det fanns vackra stränder vid sjön. Staden hade blivit en destination för turister från hela Sverige.
På ett personligt plan har min kärlek till löpning vuxit tack vare Emma och Martin. Jag kunde sluta röka och har deltagit i flera tävlingar, till exempel Andersön runt. Min favorit var St Olavsloppet. Jag tillbringade två av de bästa dagarna i mitt liv i Sverige med mina bästa vänner och såg vacker natur som jag inte har sett maken till tidigare. Det är ett paradis på jorden, Jämtland. Nio månader har gått och allt har förändrats sedan mitt första intryck, då jag tyckte det var hemskt. Men nu mår jag mycket bättre och jag gillar området och människorna. Om det är möjligt kommer jag att fortsätta mitt liv här. När du har bra folk omkring dig vill du inte lämna dem och det är vad som hänt mig. Jag vill stanna här och jag vill inte flytta.
Tack från mitt hjärta till det svenska folket i allmänhet och speciellt till folket i Östersund, som är särskilt bra på gott bemötande och gästfrihet.
M Esam Taha
Det dolda landskapet 