Ikväll har vi varit med på regional bokmässa i Järpen. Jag läste Joakim Rindås minne Tjällossning ur Det dolda landskapet, ett minne som utspelar sig på Järpens tågstation. På hemvägen tog jag en bild av stationen. Nästa vecka spelas Landet inuti, där Joakim Rindå är en av upphovspersonerna, i just Järpen och hans hemby Vaplan, veckan därpå också i Östersund. Jag läste också minnet Svart Ford Mustang där Lagens änglar spelar en viss roll, återkommer till det.
// Malin
Muskelminne. Stigen rann utför branten. Vi tittade ut över Åredalen, solen var på väg ner och regnskurar jagade över fjällen på andra sidan. Vi började köra och min guide Per stod vid stigen:
”Stå upp på pedalerna, du har bättre balans då. Släpp cykeln om det går för fort, bättre att cykeln blir skadad än att du blir det. Men försök stå upp. Håll ögonen på stigen, inte på framhjulet.”
”Jag är mest förvånad att det känns bekant och att jag inte är skraj. Det här är ju kul!”
”Nu blir det lite blött när vi korsar en bäck lite längre ner, bättre att stå på pedalerna då! Och ha fart!”
Förnuftsmässigt borde jag tagit det lugnare men kände jag ville ha högre fart. Varifrån kom känslan? Jag stod på tramporna och trillade först på andra sidan bäcken. Små regnbågar blixtrade till när solstrålarna bröts i vattendropparna
”Det var rätt att släppa på, man måste ha fart för att ta sig igenom, man håller också balansen lättare med lite fart. Slog du dig?”
”Nej. Och jag vet varför det känns så bekant och varför jag inte är rädd. Jag åkte enduro på motorcykel i armén. Det var visserligen femtio år sen men erfarenheten sitter tydligen i musklerna.”
”Jag var lite tveksam att köra här men nu kan vi fortsätta, vi har klarat det värsta…”
Per
Blixten i galopp. Vid bergrummet öster om Åre red vi av E 14 in på en stig uppåt berget. Ett elstängsel på bergssidan oroade hästarna så att de närmade sig branten som störtade utför berget. Stigen vek av brant uppför Skutan. Jag klättrade med Blixten in mellan träden, det var trångt och jag kände plötsligt hur sadeln började snurra. Nu blev det farligt, jag tog ett ännu fastare tag i manen och hängde med så liten belastning som möjligt på stigbyglarna och vi räddade oss ut på vägen ner till Åre by. Ute på asfalten åkte jag i backen och hjälmen skyddade huvudet.
Jag rättade till sadeln, drog upprepat åt sadelgjorden, satt upp och red ner i byn. Det kändes lite malligt att rida in i Åre by men det var sånt skitväder att ingen var ute och beundrade oss. Smutsig snö vid VM 8:an, inga skärmar vid Draklanda.
Vi red ut mot Tegefors. En liten renhjord betraktade oss intresserat, var vi djur eller människor? Vi började trava. Jag har läst att man kan kommunicera ordlöst mellan ryttare och häst och testade att tyst för mig själv härma rytmen av en galopperande häst. Blixten började galoppera. Jag hade inte gett några hjälper. Jag tog ner Blixten i trav och testade igen, det fungerade, Blixten galopperade. Vilken triumf…
Per
Skutskjutet. På tävlingsdagen blåste det östligt och snöade. Jag tog släpliften till starten för Skutskjutet. Fullt med föräldrar som hjälpte sina ungar, det lugnade. I snöyran sista biten upp till starthusen snurrade tankarna; Har jag sträckt mig utanför min färdighet?
Starttiden var inne, gamla trygga funktionärer höll mig på axeln, släppte och sa: ”Nu kan du åka när du vill. ”Och nerverna lugnade sig, jag kände inte snöyran. Det gick brant utför i långa svängar, jag bröt mot mina instruktioner och plogade. När det planade ut släppte jag plogen och böjde mig ner. Mina medtävlare flög förbi i sina latexkläder men de höll ut rejält. Ut till höger låg en sjukvårdsstation. Jag körde om ett ekipage, en knatte med pappa. Benen värkte men mindre när jag släppt plogen, skidspetsarna dansade, nu såg jag målet.
De delade ut medaljer, men bara till barnen. Jag hävdade att veteraner 70+ också belönas och fick medalj och en kram och var lika lycklig som när jag sprungit min första mara. Väl hemma tittade jag i resultatlistan, det var ett tiotal efter mig i mål. Men jag knep en pallplats för födda 1941. Fyra månaders förberedelser hade fört mig i mål på Skutskjutet. Nästa år skall jag släppa på tidigare
Per
När vi byggde Sporthallen. En av dom största händelserna i min hemby Mörsil, under de senaste decennierna var bygget av Sporthallen. När jag växte upp och gick på högstadiet, så bestod sportanläggningen av en nedsliten gymnastiksal, ett slitet badhus och en asfalterad tennisbana på baksidan. I samband med skolavslutningen berättade våran gymnastiklärare Lennart Andersson, om planerna på att bygga en sporthall och att bygga om bassängen. Det här skedde kring dom stora kommunsammanslagningarna i mitten av 70-talet. På något sätt försvann planerna och blev bortglömda. Egentligen trodde ingen på att det skulle bli någon sporthall i byn förrän två nyinflyttande fick se skissen. Snabbt bildades en arbetsgrupp, som skulle arbeta med finansieringen. Med hjälp av bygdemedel, lokala sponsorer och många bybor insåg man att det kunde bli verklighet. Lokala politiker ifrån alla politiska partier genomförde ett otroligt lobbyarbete i Åre kommun. Det fanns en stor enighet – sporthallen skulle byggas för bygdens väl. Vad man tillhörde politiskt var mindre viktigt än slutresultatet. Våren 1987 eller våren 1988 sattes spaden i jorden. För att sporthallen skulle bli verklighet skulle det krävas enorma mängder ideella arbetstimmar. Alla ungdomar i Mörsils samhälle gjorde många timmar. Med allt småjobb som att måla eller serva byggjobbarna. Två gamla byggnadsarbetare fanns nästan alltid på plats på bygget. Utan deras kunnande hade nog hallen inte funnits till. Sporthallen blev väldigt billig – eftersom att det las ner tusentals timmar i ideella arbetsinsatser. Hade man byggt konventionellt med betalda anställda och en helhetsentreprenad hade den blivit minst dubbelt så dyr. Vid invigningen fylldes Sporthallen av nästan alla som deltagit i arbetet. En dag som många minns än idag.
För Mörsils IF skulle Sporthallen bli ett riktigt lyft. Från att haft dåliga lokaler och ett fåtal tider i gymnastiksalen, skedde en förändring. Deltagarantalet ökade i exempelvis bordtennis, fotboll och liknade. Under åren efter Sporthallens byggande ökade föreningen från några sektioner till ungefär tio sektioner. Man höll på med idrotter som styrketräning, skidor, tennis, badminton, fotboll, volleyboll och basket men även breddverksamhet som gubb- och damgympa.
Föreningen hade även en Kultursektion som arrangerade kulturarrangemang, vilket innebar att föreningen ökade sitt medlemsantal till det dubbla på ett år. Det kändes som om ingenting var omöjligt i Mörsil.
De första åren var det ovanligt med skadegörelse – eftersom ungdomarna hade varit med och byggt. De ansåg att Sporthallen var deras. En annan effekt var att det bildades en studiecirkel om ekologiskt odlande. Där föddes idén – om ett ekologiskt hus. Vilket blev verklighet 1999 – idag Kretsloppshuset.
En liten idé kan påverka en hel bygd och bli någonting positivt.
Thomas Höglund
Utan asfalt. Vi var tre bilar som hårdkörde utmed den oasfalterade Skalstugevägen mellan Staa (Duved) och Verdal. Allting hade börjat som en rolig idé. Tänk om vi skulle hitta på något annorlunda. Som att fara på dans i Norge. En i vårat gäng kände en tjej i Leksvik. Otroligt nog så hade han ett telefonnummer. Vi ringde och frågade om det skulle hända något kul. Hon svarade att det var dans på ett Samfunnshus i grannbyn. Vi satt några stycken kring köksbordet och bestämde oss på några minuter. Själv gick jag upp till lägenheten och hämtade ett ombyte. När jag kom ned visade det sig att det var tre fulla bilar. Sammanlagt tolv personer. Men det fanns ett bekymmer. Vi skulle passa en färjetid, när sista färjan skulle gå. Det fanns inte många minuter att tänka på. Första hindret var att tanka bilarna fulla – vilket vi gjorde utmed vägen. Vi visste inte ens om det var en dans, så vi chansade … Tyvärr var varken bilarna eller vägen i bästa skick. Så det krängde och hoppade. Man kan lugnt påstå att passagerarna var näst intill sjösjuka. Det värsta som kunde hända var en missad färja. Historien slutade med att vi kom med på färjan eftersom att den första bilen fick motorstopp påpassligt på rampen till färjan, så dom andra två kunde komma i kapp. Vi hamnade på en dans i Norge och även på nachspiel i grannbyn till dansplatsen. Men allt som hände där, är en annan historia och en annan guidebok.
Thomas Höglund
Torvis. Säger man Torvtaket eller Torvis får både gamla säsongare och gamla bybor något drömskt i blicken. Under några årtionden var Torvis ett mycket osannolikt ställe. På ytan en vanlig pub lite i utkanten av centrala Åre. Inne var det väldigt slitet. Under huset låg ett litet diskotek, med väldig låg takhöjd. I regel slog man sig i dörrkarmen – både på in och utvägen.
Under några årtionden från mitten av sextiotalet till strax efter millennieskiftet var Torvtaket musikernas, ortsbornas och säsongarnas stamställe. Om det här stället finns många historier och skrönor. Det finns nästan ingen äldre Årebo som inte har någon relation med Torvtaket.
Lalla Hansson arbetade några säsonger i baren. Både som bartender och trubadur. Det var någon slags tidig after-ski – långt innan afterski-konceptet hade övertagits av Tott. Han slutade att jobba på Torvtaket och fick en sångarkarriär med start i början av 70-talet. Han glömde inte Åre, och under många säsonger kunde han spela på Torvtaket eller på något hotell i Åredalen. Hände även att han tog med sig en gitarr och spelade spontant i Torvtakets bar, vid besök i Åre
Källaren var ibland en lekstuga för musiker som spelade i Åre. Många gånger hade stället bokat ett band, som spelade i källaren. Under alla dessa år passerade väldigt många idag kända musiker förbi. Enligt traditionen samlades man på Torvtaket efter spelningar på andra ställen som höll öppet även när övriga Åre stängdes. Den oskrivna regeln var att när man gick ut, så var det hemgång. Själv minns jag ett jam med Claes Yngströms Sky High (med Louise Hoffsten ) och gäster ifrån ett amerikanskt bluesband som spelat på Country Club. När jag lämnade runt tre till fyra-tiden på morgonen, så hade jag ståpäls över hela kroppen. Visste inte vad jag hade upplevt men fick en musikalisk kick.
Som ortsbo kände man sig inte alltid välkommen på vissa uteställen i Åre. Men på Torvtaket var man alltid välkommen. Det blev även ett vattenhål för lokala musiker. Vilket kunde kännas befriande ibland. Sista åren var måndagarna på Torvis speciella under säsongen. Då spelade Johan Wallin Bluesband, som bestod av en blandning av lokala musiker, gästspel av musiker på byn (ALLA stora som uppträdde i Åre på den här tiden gästspelade något tillfälle med Johan Wallin Bluesband ). Få turister kände till det. Då drogs säsongarna och byborna till Torvis för att festa och lyssna på blues. Historierna och skrönorna om Torvtaket är många. Lika många som de trofasta besökarna.
Thomas Höglund
Möbelhandlarens dotter. Jag och Paul Sahlins dotter Aili har åkt upp till före detta hotell Årevidden för att leta efter några konstverk av Paul Sahlin, som enligt en kulturrecensent plockats ner från hotellets matsalsväggar.
Hotellet har något år innan bytt ägare och de har helt sonika plockat ner de för hotellet anpassade trärelieferna och ersatt dem med fantasilösa järnskulpturer istället.
Aili vill veta vad som ska hända med konstverken. När vi svänger upp till hotellet ser vi en buss märkt med SF-film som står på gården. Vi går in och får träffa hotellchefen som visar sig vara en bekant till mig. Vi står och pratar om konsten som tydligen ligger nerpackad i källaren. Noterar att det springer en del kända skådespelare upp och ner för trapporna.
– Ja det är en filminspelning här säger hotellchefen, så egentligen är det stängt.
Plötsligt slås dörren till matsalen upp och ut kommer Rolf Lassgård i hög fart med en scripta efter sig. Rolf har en aningen våt läderkavaj och gummistövlar på sig. Scriptan bär på en blomspruta.
Rolf Lassgård styr stegen rakt emot oss där vi står och för ett ögonblick far en tanke genom huvudet: Ska jag fejka en svimning? Tänk att få bli väckt av Rolf Lassgård? Men allt går så fort så jag hinner aldrig svimma. Rolf och scriptan försvinner ut på gården där Rolf visst ska hoppa i en lerpöl och scriptan duscha honom med vatten.
Matsalen på hotellet är omgjord till anrika Hedmans hotells matsal och en scen som ska utspela sig där spelas just in. Vi får sätta oss i foajén och lyssna på scenen som pågår bakom glasdörrarna. Den är ganska våldsam med glasflaskor som krossas under ett våldsamt gräl mellan Rolf (möbelhandlarens far) och hans fru i filmen Lia Boysen. Vilket äventyr det blev. Vi hittade även igen den nerpackade konsten och ett antal akvareller målade av Paul Sahlin. Tyvärr vet jag inte sedan vad som hänt med konstverken. ”Möbelhandlarens dotter” kunde man dock se på tv 2006. En fantastisk serie, och där jag tittade extra noga på scenen från matsalen som jag bara lyssnat till innan.
Eva Sundin
Händelser vid vatten. Bodde alldeles intill vattnet vid ångbåtsbryggan i Gärdsta med mina föräldrar och tre syskon. Där bodde vi fram till sommaren 1948 och jag kan fortfarande återskapa känslan av att plötsligt kunna flyta och simma. Lärde mej själv och var helt ensam i ”bommen” vid sågen. Det måste ha varit sommaren 47.
En annan episod vid ”bommen”, var då jag och en kamrat fick se att folk från byn var ute i båtar och draggade. Det var oss dom draggade efter!!! Någon hade sett oss, att vi lekte där innan vi var spårlöst borta. Det var på vårsidan, lågvatten och stranden var bred och doftade inbjudande och spännande. Vi traskade på i sakta mak och kom längre och längre bort. Vi vände vid färjeläget vid Håkansta och att timmarna gått fortare än vi, var då inget vi hade en tanke på. Mamma var naturligtvis helförtvivlad och kunde ej vara där och se om dom fick upp oss så hon fanns inte på plats då vi, glada i hågen, kom dit. Pappa däremot, han var ju med och draggade, kom emot oss, men jag minns nu inte säkert om vi fick en kram eller en hurring. Förmodligen en riktig utskällning. Då mamma pratade om det här långt senare, kom känslorna över henne lika starkt som då.
En annan händelse vid sjön var då syster Ulla och jag gav oss ut med spark på spegelblank, nylagd is. Det blåste frisk nordvästan,så det gjorde det hela bara härligare. Vi kunde med nöd och näppe få stopp. Vi hade ju kunnat hamna i färjerännan Håkansta–Norderön och vi kunde ju absolut inte ta oss tillbaka. Vi blev hämtade i land så det slutade lyckligt.
En annan historia, apropå den nyckfulla blåsten. Folkskolläraren i byn hade skaffat en ny, fin, ruffad båt och bjöd oss söndagsskolebarn på en tur till Verkön. Söndagsskolläraren var med. En vacker dag var det och vi åt vår matsäck vid stranden. På hemfärden blåste det dock upp något så fruktansvärt, att det fanns bara en sak att göra. Söndagsskolläraren bad till Gud att han skulle rädda oss – och det gjorde han.
Guds försyn eller ödet? Min lillasyster Ulla, då kanske två eller tre år, och jag, hade osett gått ner till stranden bakom hemmet. En man på cykel, Folke Hedqvist från grannbyn Kläppe, kom förbi och ser ett rött knyte flytande på vattnet. Han kastar sej ut och bär iland Ulla, som förmodligen dragits ut av en våg. Det visar sej att han varit upp i byn Gärdsta en gång och nu kommit på att han glömt en sak. Då vände han om och räddade på så sätt ett liv. Ödet eller?
Sune Gustafsson
Det dolda landskapet 