Etikettarkiv: Hackås

Plats: Hackås föreningshus Tid: 1950-1960-talet

Får jag lov? En dag på vintern någon gång i mitten av 1950-talet fick jag följa med min far på föreningshuset för att titta på en gratis bio, förmodligen något jubileum för Konsumföreningen i byn. Salongen var proppfull med besökare och vi fick en plats på läktaren. Från läktaren hade man utsikt inte bara mot scenen där bioduken var neddragen utan även över den publik som satt i salongen. Mycket spännande för ett barn från Östnår som inte sett film tidigare. Av filmen kommer jag än i dag ihåg när Britta Borg svartsminkad och påbyltad sjöng ”Fat mammy brown”.

Min mor var medlem i byns konsumförening som alltid skötte serveringen på föreningshuset på trettondagsbalen. Innan dansen började uppförde femte och sjätte klass ett program på scenen, sång, spel och teater. Eleverna hade med fröken eller magisterns hjälp gjort ett program där minst en teateruppsättning ingick, ofta med tomtar, troll och älvor. De elever som hade lättast att lära sig replikerna utantill fick naturligtvis huvudrollerna. Behållningen från balen gick till den skolresa eleverna i sjätte klass fick göra. Min klass åkte till Trondheim i Norge. Oj, vad det var spännande att spela teater för så stor publik, föreningshuset var vid dessa trettondagsbaler alltid fullsatt. Roligt och spännande var även den dans som kom efter fikat där damerna i Konsumentföreningens kvinnogille serverade och hade bakat kakor och bullar. En orkester spelade upp till dans och naturligtvis ville vi flickor dansa, pojkarna var inte lika förtjusta så vi fick dansa med varandra. Dansa hade vi lärt oss hemma hos en väninna som hade en storasyster som kunde lära ut stegen. Problemet var bara att jag lärt mig föra som egentligen den manlige dansaren ska göra. Pappa bjöd upp mig och det tog ett tag innan jag insåg att det inte var jag som skulle föra, utan pappa.

Efter konfirmationen fick man börja gå på dans själv. På Hackås föreningshus anordnades dans var tredje lördag och då skulle vi dit och dansa. Jag bodde längst bort vid Rogstavägen i Östnår och hade en kilometer att gå ensam fram till kiosken i Östnår, där en av mina väninnor  var bosatt på den tiden. På vintern, för det var vintertid dansen ordnades i föreningshuset, på sommaren var det dansbanorna som gällde. Det var snö och kallt, jag var klädd i klänning, kappa och nylonstrumpor, nylonstrumporna frös fast på benen, som jag först fick värma upp hos min väninna och sedan efter de tre återstående kilometerna, vid framkomsten på toaletten, en trappa ned i källaren. Varför hade man inte tjocka yllestrumpor utanpå? Dem hade man kunnat ta av på toaletten, dit man ändå måste gå för att värma upp benen.

En trapp ledde upp till en farstu med biljettluckan till vänster där man köpte biljett som revs av från en stor rulle. Vid mina första danser klarade man sig med fem kronor som räckte till både inträde och fika i pausen, sedan höjdes priset till tio kronor. En glasad dubbeldörr ledde in till hall och kapprum. Vid en lång disk till höger lämnade man sina ytterkläder och ytterskor och bytte till högklackade dansskor. Innan man gick in i danssalen måste man gå en trappa ned till vänster på toaletten för att bättra på sitt utseende, kamma håret och måla läpparna. Vid ingången till salen stod en man och tog emot biljetten, beviset att man löst in sig. Vid dörren stod alltid i minst dubbla eller tre och fyrdubbla rader av kavaljerer som man fick bana väg genom fram till någon ledig stol runt de två sidväggarna eller ställa sig framför stolarna om alla var upptagna och vänta på att bli uppbjuden. Handväskan satte man under en stol. Jag tror inte man skulle våga göra det i dag. Rakt fram i salen fanns en scen där orkestern som bestod av gitarrer, blåsinstrument och orgel samt en sångerska. En trapp från kapprummet ledde upp till läktaren där de som inte dansade satt och tittade ned på de dansande. Till höger från danssalen låg caférummet med kök.
Förväntansfulla stod vi eller satt och väntade på att bli uppbjudna. Kavaljererna rörde sig från sin plats vid dörren fram till den utvalda och sa ”Får jag lov”. Det spelades alltid två danser efter varandra som man dansade med samma kavaljer, sedan blev man förd tillbaka till den plats där man stått eller suttit. Det var inte vanligt att damerna bjöd upp annat än på damernas, en dans där man bjöd upp den kavaljer man fått dansa mest med. Kavaljererna hade då som nu olika dansstilar, många kunde de rätta stegen och var duktiga dansörer, andra bara gick i takt till musiken och några var överförfriskade och raglande försökte de sig på att föra i dansen, utan större resultat. Det fanns vissa man absolut inte ville dansa en enda dans med, så fort man såg att vederbörande tittat mot en, smög man bakom andra och gömde sig och hoppades någon man ville dansa med skulle bjuda upp. När sista dansen klingat ut försökte vi prata med någon kavaljer med bil om de kunde köra oss hem och bli bjudna på nattfika. Min väninna och jag brukade turas om att bjuda, våra mammor hade gjort i ordning kakfat och förberett för kaffe eller te.

På Hackås föreningshus hölls även auktioner, både dödsbon- och välgörenhets-, som Röda korsets skördeauktion. Röda korsets damer gick före auktionen runt och tiggde grönsaker och annat till skördeauktionen som hölls runt Mikaeli.

Anita (Dahlman) Allberg fd. Östnår, Hackåsbo

Annonser
Taggad , , , , ,

Plats: Från Hackås till Hornsjön i Brunflo Tid: Sommaren 1978

Frihet och förtroende. Vi skulle sova två nätter i stugan, Klippens borg, i Hornsjön. Jag och bästisen Cilla, vi hade gått ut 5:an. Våra systrar Carina och Sofia, småtjejer, 2 och 3 år yngre.
Vi cyklade från Hackås, 25 km. Inga hjälmar, små cyklar. Trafiken på 81:an (E45) var intensiv, lugnare på grusvägen från Brunflo. Någon skjutsade packningen, kollade att vi kommit fram.
Varken el eller telefon fanns. Fotogenlampa och gasspis från 50-talet. Gasen var otäck, så vi bestämde oss för att laga mat över öppen eld. Småtjejerna klarade inte det så bra, kunde inte få fyr på elden, och det retade vi dem för.
Båt och bad på dagen. I mörkret på kvällen hörde vi på den batteridrivna radion att en stor orm rymt från en camping i södra Sverige. Skulle den kunna dyka upp hos oss? Dagen efter hörde vi att ormen bara var en anka. Hur var det möjligt att göra en sån förväxling? Först långt senare förstod jag den verkliga betydelsen, att det bara varit ett påhitt.
Frihet. Förtroende. Något farligt kunde väl inte hända oss?
Kikki Hatt

Taggad , , , , , , , ,

Plats: Centrala Hackås, föreningshuset Tid: 17 juli 2015 med återblickar från ca 1969-tidigt 80-tal

Maskarna och spaghettihysset. Hackås föreningshus ligger i rykande ruiner. Jag står där, minns julgransplundringar med nerhasade kalasbyxor och Festis i trekantstetra, bingo med mormor Astrid på läktaren. Teater, dans och skördefester för Röda korset på hösten – vi var alltid några som gick ihop och ropade in en tårta, som slukades direkt i serveringen intill. Vispgrädde, konserverade mandarinklyftor, vindruvshalvor och flagad blockchoklad.
Bio på söndagarna, matiné klockan tre och en kvällsföreställning. Såg allt, det var inte alls så noga med åldersgränsen. Skiftet 70/80-tal, vi gick i 7:an, och Cilla och jag visste vad som skulle hända i skräckfilmen Maskarna. Hade väl hört från någon som sett den på Orrgården i Oviken veckan innan. När de fruktansvärda maskarna vällde fram på filmduken, landade kall spaghetti på åskådarna runtomkring oss. Starka reaktioner. Karin i Klipa reste sej, skrek hysteriskt, kastade tillbaka ”maskarna”.
Hysset hade lyckats, men det tog lång tid innan vi erkände. Kanske sker det först nu?

Kikki Hatt

Taggad , , , , , , , ,

Plats: Hackås, mitt i byn Tid: Sommaren 1970, juni/juli

På shoppingtur i Hackås. Man behövde nästan aldrig lämna Hackås. Nere vid det kombinerade stations- och posthuset fanns Ahlgrens manufaktur, välsorterat, allt i klädväg! Mitt emot låg Bedas kafé med smågodis och jukebox. Bara en liten bit bort, Strandbergs kiosk – mormors och morfars – med telefonautomat. För matvaror: Både Konsum och Staffanssons, Ica-affären.
Den här dagen skulle vi köpa gymnastikskor, pappa och jag, tunna tygskor med nästan lika tunn gummisula. Inte helt olika dagens Converse. Vi stegade in på Elmins sport och foto mitt i byn.
Visst fick jag mina skor. Men döm om min förvåning när också en cykel leddes fram. Jag kom hem med en egen röd tvåhjuling, 16 tum, inga stödhjul. Det var något alldeles oerhört! Det tyckte även mamma:
– Men ungen är ju inte ens fyra år!
Det tog några veckor innan jag bemästrade vidundret. Ärr har jag fortfarande på knäna. Även mina två yngre systrar har trampat runt på cykeln. Jag har aldrig kunnat skiljas från den, den står ännu längst inne i mina föräldrars garage.

Kikki Hatt

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: