Etikettarkiv: Högvålen

Plats: Högvålen Tid: 1950-talet

Joe Hills aska. En av mina farbröder var gift med Ester Hägglund från Gävle. Hennes bror Joel emigrerade till Amerika och blev känd i hela världen som Joe Hill (fackföreningsaktivist, organisatör, diktare och sångare).
Mannen som aldrig dog, hans minne kommer nog leva vidare men själv avrättades han den 19 november 1915, dömd för ett mord han säkerligen inte begått och aldrig erkände och som av många ansågs vara ett justitiemord. Fyrtio år efter Joes avrättning kom ett paket adresserat till hans syster som var gift och bosatt i Högvålen. Det innehöll askan efter hennes bror. Han hade önskat att askan skulle spridas över hela världen, vilket också skedde.
Nu till mitt minne. Jag var tillfälligt hemma i byn för att hälsa på i mitt föräldrahem och tittade som vanligt in till faster Ester. När jag kom in i hennes kök satt hon vid köksbordet. Hon verkade tankfull och sorgsen och framför henne låg en stålgrå silkespåse med ett grått omslagspapper under. Stämningen i rummet var märklig, det kändes som fjärilar av minnen, funderingar och obesvarade frågor som svävade runt hennes huvud. Vi satt båda tysta en lång stund. Så reste sig faster Ester, tittade på mig och sa lugnt och stilla.
”Det här är askan efter min bror Joel. Någon fin dag ska jag gå till Gammelvallen (en kulle ovanför vår gård) och strö ut eller gräva ner askan där.”
Det gjorde hon också, hon gick ensam och uppfyllde sin brors sista önskan. Han som blev känd över hela världen för att genom sina dikter och sånger samla arbetarna till kamp för en drägligare tillvaro. Hon, hans starka, kloka och alltid vänliga syster hamnade i en liten ödemarksby i Härjedalen. Nog finns det många märkliga öden värda att minnas.

Astrid Hjelm

Läs en intervju med Astrid Hjelm i Länstidningen

Joe Hills sista önskan 1915 var ”sprid min kropp som aska / för en lekfull vindil när jag dör, / och låt den falla ner som regn / på nån jordisk blomsteräng.” Askan delades upp i hundratals kuvert och skickades ut till IWW:s fästen (Industrial Workers of the World) i USA och till en rad länder jorden över, för att spridas för vinden året efter hans död. Det finns uppgifter om kuvert som kom på avvägar och dök upp igen efter många år.

Redaktionen

——————————————-

Mitt testamente

Mitt testamente blir helt kort
ty där finns inget att ge bort.
Det är ej stort att orda om:
”Bort går jag naken som jag kom.”
Så sprid min kropp som aska
för en lekfull vindil när jag dör,
och låt den falla ner som regn
på någon jordisk blomsteräng.
Kanhända att en blomma då
som slokar nytt liv kunde få.
Så vill jag ha det. Lycka till
ni alla människor.

Joe Hill

Annonser
Taggad , ,

Plats: Högvålen Tid: 1942 el 1943

Samtal till Berlin. En sommareftermiddag kom ett par in på vår gård, kvinnan var rödhårig och mycket elegant. Mannen i hennes sällskap var också väldigt prydlig. Pappa, som alltid gick besökande till mötes gjorde naturligtvis så även denna gång. Kvinnan frågade om det fanns telefon i gården och om hon i så fall fick låna den för att ringa ett samtal och naturligtvis fick hon det. Det var långt mellan byarna och telefonerna. Detta var långt före mobiltelefonernas tid och i vår by fanns bara fem abonnenter.

Mannen och kvinnan bjöds in i gammelstugan, där vi bodde på somrarna. Vi hade ett stort så kallat bondkök och en kammare. I köket stod telefonen på skrivbordet, som alltid flyttade med till stugan. Kvinnan följde med in men mannen föredrog att stanna ute på gården. Pappa visade var telefonen fanns och drog sig sedan tillbaka, men hörde att samtalet skulle gå till Berlin. Man fick vänta länge innan samtalet kopplades fram, men det var inget ovanligt på den här tiden. Skulle samtalet kopplas till ett annat land tog det förstås ännu längre tid än vanliga rikssamtal.

När det hände något utöver det vardagliga höll jag mig i närheten för att se och lyssna, så även denna gång. Pappa var en sällskaplig person och samtalade gärna med alla, men det här paret var dock inte så pratglada, kanske för att mannen pratade danska och inte förstod svenska så bra. Det tog säkert mer än någon timme och inne i gammelstugan undrade man förstås över vad detta var för människor, men kom fram till att det nog var en släkting till prästen i Funäsdalen. Pappa, som hade droskrörelse åkte ofta till Tännäs och hade hört talas om att man i Funäsdalen hade främmande från Tyskland.

Det här var under kriget och folk var nog mer uppmärksamma på det som hände i byarna då. Vi bodde nära norska gränsen och det var mycket militär aktivitet i området så alla var på sin vakt. Nåväl, tillbaka till gammelstugan där telefonen så småningom ringde två signaler och kvinnan ropades in. Vad som avhandlades vid telefonen kunde vi som var i stugan inte utröna då samtalet fördes på tyska, ett språk som ingen i familjen behärskade. Kvinnan fick prisuppgift från televerket och betalade för samtalen innan de åkte i väg.

Senare fick vi veta att kvinnan var Jane Horney, spionen som några år senare arkebuserades av danska motståndsmän ute på Östersjön. För mig var hon en vacker kvinna med rött hår som lånade telefonen för att ringa till Berlin.

Astrid Hjelm

Taggad , , , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: