Etikettarkiv: Andra världskriget

Plats: Fjällnäs Tid: 1941-1947

Norska smuggelfärder. Mitt namn är Margareta född Wessel. Jag är uppväxt i Fjällnäs en liten by sju kilometer från norska gränsen. Närheten till Norge har påverkat livet i byn både vad gäller språk och kultur.
Under kriget låg byn inom bevakat område och militärer var förlagda till byns hotell och gårdar.

När jag föddes i mitten av september 1941 var min far förlagd till gruppen som skulle spränga bron över Andersån om tysken kom. Han bad om permission en timme för att gå, 1,5 kilometer för att besöka sin hustru och beskåda underverket som föddes denna dag, men det fick han inte. På natten lånade han en cykel och stack hem i alla fall.

Man har berättat för mig att pappa gick ut på fiskefärd upp mot norska gränsen två gånger per år för att möta sin bror Egil Skott som bodde i Brekken, Norge. De bestämde plats och tid en gång varje halvår. Pappa bar med sig radioapparater som han överlämnade till Egil. Jag har aldrig, förrän när jag läste en norsk dokumentär från andra världskriget, förstått varför han smugglade radioapparater. När tyskarna kom och intog Norge, tog de också alla radioapparater, förstörde dem eller gömde undan apparaterna i bevakade förråd. Radion var en viktig informationskälla kring vad som hände under kriget, detta blev befolkningen utan.
Tydligen var det möjligt att få tillstånd att åka över gränsen om det var något speciellt. På hösten efter att jag hade blivit född kom en dag en hästskjuts in på vår gård berättade mamma. På flaket satt två tanter inlindade i schalar. De hoppar av och kommer in i köket med träbyttor, i dessa fanns det gröt och ost. De ”kom med gröten” som vi säger i Härjedalen, alltså ”för att lösa ut luva” som är ett annat begrepp för uppvaktning när ett barn har blivit fött. Mamma var ensam hemma och blev lite rädd för tanterna. Hon hade aldrig träffat dessa tanter som kom in i köket och började rumstera om med sina byttor, för nu skulle det ätas. Det visade sig att det var mostrar till min pappa och hans morbror Ola Skott. Tanterna blev sedan under åren goda vänner till mamma. Det var Lucia Myrmo och Gertrud Skott som hade kommit.
Detta att vi bodde så nära norska gränsen påverkade oss barn på olika sätt, även efter krigets slut. Vi kallades en period för socker- eller margarinungar. Socker och margarin var billigare i Norge och man fick köpa en viss mängd beroende av hur många som åkte i bilen. Vi tillfrågades att åka med till Vauldalen, 11 kilometer från Fjällnäs. Som ersättning fick vi 10 öre eller en godispåse. Man var stolt när man tjänat ihop detta. Det smugglades också mycket åren efter krigsslutet. När vi åkte till Norge för att hälsa på släktingar hade jag nya kläder på mig när vi åkte dit, hem åkte jag i mina gamla vanliga kläder. Skor och tyg var nog det vi smugglade mest. Min mamma rullade tygstycke på tygstycke runt midjan och satte en lös tröja ovan på detta. Det måste ha varit jobbigt att sitta i bussen de två mil vi hade till Brekken.
Margareta Carlsson född Wessel

Annonser
Taggad , , ,

Plats: Högvålen Tid: 1942 el 1943

Samtal till Berlin. En sommareftermiddag kom ett par in på vår gård, kvinnan var rödhårig och mycket elegant. Mannen i hennes sällskap var också väldigt prydlig. Pappa, som alltid gick besökande till mötes gjorde naturligtvis så även denna gång. Kvinnan frågade om det fanns telefon i gården och om hon i så fall fick låna den för att ringa ett samtal och naturligtvis fick hon det. Det var långt mellan byarna och telefonerna. Detta var långt före mobiltelefonernas tid och i vår by fanns bara fem abonnenter.

Mannen och kvinnan bjöds in i gammelstugan, där vi bodde på somrarna. Vi hade ett stort så kallat bondkök och en kammare. I köket stod telefonen på skrivbordet, som alltid flyttade med till stugan. Kvinnan följde med in men mannen föredrog att stanna ute på gården. Pappa visade var telefonen fanns och drog sig sedan tillbaka, men hörde att samtalet skulle gå till Berlin. Man fick vänta länge innan samtalet kopplades fram, men det var inget ovanligt på den här tiden. Skulle samtalet kopplas till ett annat land tog det förstås ännu längre tid än vanliga rikssamtal.

När det hände något utöver det vardagliga höll jag mig i närheten för att se och lyssna, så även denna gång. Pappa var en sällskaplig person och samtalade gärna med alla, men det här paret var dock inte så pratglada, kanske för att mannen pratade danska och inte förstod svenska så bra. Det tog säkert mer än någon timme och inne i gammelstugan undrade man förstås över vad detta var för människor, men kom fram till att det nog var en släkting till prästen i Funäsdalen. Pappa, som hade droskrörelse åkte ofta till Tännäs och hade hört talas om att man i Funäsdalen hade främmande från Tyskland.

Det här var under kriget och folk var nog mer uppmärksamma på det som hände i byarna då. Vi bodde nära norska gränsen och det var mycket militär aktivitet i området så alla var på sin vakt. Nåväl, tillbaka till gammelstugan där telefonen så småningom ringde två signaler och kvinnan ropades in. Vad som avhandlades vid telefonen kunde vi som var i stugan inte utröna då samtalet fördes på tyska, ett språk som ingen i familjen behärskade. Kvinnan fick prisuppgift från televerket och betalade för samtalen innan de åkte i väg.

Senare fick vi veta att kvinnan var Jane Horney, spionen som några år senare arkebuserades av danska motståndsmän ute på Östersjön. För mig var hon en vacker kvinna med rött hår som lånade telefonen för att ringa till Berlin.

Astrid Hjelm

Taggad , , , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: