Etikettarkiv: 1970-tal

Plats: Torvtaket, Åre Tid: 1960-tal till strax efter år 2000

Torvis. Säger man Torvtaket eller Torvis får både gamla säsongare och gamla bybor något drömskt i blicken. Under några årtionden var Torvis ett mycket osannolikt ställe. På ytan en vanlig pub lite i utkanten av centrala Åre. Inne var det väldigt slitet. Under huset låg ett litet diskotek, med väldig låg takhöjd. I regel slog man sig i dörrkarmen – både på in och utvägen.
Under några årtionden från mitten av sextiotalet till strax efter millennieskiftet var Torvtaket musikernas, ortsbornas och säsongarnas stamställe. Om det här stället finns många historier och skrönor. Det finns nästan ingen äldre Årebo som inte har någon relation med Torvtaket.
Lalla Hansson arbetade några säsonger i baren. Både som bartender och trubadur. Det var någon slags tidig after-ski – långt innan afterski-konceptet hade övertagits av Tott. Han slutade att jobba på Torvtaket och fick en sångarkarriär med start i början av 70-talet. Han glömde inte Åre, och under många säsonger kunde han spela på Torvtaket eller på något hotell i Åredalen. Hände även att han tog med sig en gitarr och spelade spontant i Torvtakets bar, vid besök i Åre
Källaren var ibland en lekstuga för musiker som spelade i Åre. Många gånger hade stället bokat ett band, som spelade i källaren. Under alla dessa år passerade väldigt många idag kända musiker förbi. Enligt traditionen samlades man på Torvtaket efter spelningar på andra ställen som höll öppet även när övriga Åre stängdes. Den oskrivna regeln var att när man gick ut, så var det hemgång. Själv minns jag ett jam med Claes Yngströms Sky High (med Louise Hoffsten ) och gäster ifrån ett amerikanskt bluesband som spelat på Country Club. När jag lämnade runt tre till fyra-tiden på morgonen, så hade jag ståpäls över hela kroppen. Visste inte vad jag hade upplevt men fick en musikalisk kick.
Som ortsbo kände man sig inte alltid välkommen på vissa uteställen i Åre. Men på Torvtaket var man alltid välkommen. Det blev även ett vattenhål för lokala musiker. Vilket kunde kännas befriande ibland. Sista åren var måndagarna på Torvis speciella under säsongen. Då spelade Johan Wallin Bluesband, som bestod av en blandning av lokala musiker, gästspel av musiker på byn (ALLA stora som uppträdde i Åre på den här tiden gästspelade något tillfälle med Johan Wallin Bluesband ). Få turister kände till det. Då drogs säsongarna och byborna till Torvis för att festa och lyssna på blues. Historierna och skrönorna om Torvtaket är många. Lika många som de trofasta besökarna.

Thomas Höglund

Annonser
Taggad , , , , ,

Plats: Funäsdalen Tid: 1974 och 1977

Modersmålet. Svenska är mitt andra språk. De flesta infödda svenskar har svenska som modersmål, men vi härjedalingar från de västra och mellersta delarna har ett annat. Härjedalskan, svenska är andraspråket. Jag är uppvuxen i Funäsdalen, med en fin pappa från byn och en fin mamma från Ransundet, en liten vildmarksby nära Hede. Då, när jag växte upp, på 1960- och 1970-talet fanns det nästan enbart ett talspråk i västra och mellersta delen, härjedalskan. Det var läkare och lärare, tandläkare och hotellägare och präster som talade svenska. Deras barn, assimilerade sig snabbt och lärde sig härjedalska, för att få känna tillhörighet med oss andra barn och ungdomar.  I skolan tvingades vi ju alla att tala svenska, jag ser likheterna med samerna där som inte fick tala samiska.

Jag minns att pappa berättade om hur folkskolläraren var sadistisk och elak mot de bybarn som inte behärskade det svenska språket. Då fick man stryk. Det fick inte jag på 1970-talet, men jag lärde mig förstå att det enda språket som man skulle tala var svenska och att vi som inte behärskade svenska tillhörde en lägre sorts människor som det kanske inte skulle gå bra för.

Jag minns min första uppsträckning när jag förstod att härjedalska inte var det enda sättet att tala på. Då var jag 10 år. Då förstod jag hur viktigt det var att lära sig uttrycka sig adekvat och civiliserat. På en teckningslektion skulle vi vara två och två och måla en bild tillsammans. Vi hade en svensk fröken från Gästrikland. Jag och bästa kamraten ville självklart måla bilden tillsammans. Jag frågade fröken, med barnets självklara rättframhet, det barn som ännu inte lärt sig att bli kuvat; får jag och Margareta vara i lag? Det var en slags försvenskad härjedalska, jag försökte verkligen att tala svenska, på rätt sätt … För jag var ju en snäll och ordentlig flicka som inte opponerade mig någonsin i skolan.

Fröken stannade upp i det hon gjorde, hon tvättade händerna vid den lilla zinken i klassrummet minns jag, och så sa hon; – Jag förstår inte vad du menar Anna-Karin. Vad då vara i lag?
Så klart att fröken förstod vad jag menade, minns jag att jag förvirrat tänkte. Idag skulle jag fundera på om jag var en Alien om jag blivit bemött så, en varelse som blivit nedsläppt i en annan atmosfär, idag när jag kan formulera och sätta ord på tankar och känslor, men nu kunde jag ju inte det, jag blev bara förvirrad och ledsen. Min vapendragare Margareta hjälpte mig att förklara, eftersom jag blev tyst och tårögd. Men vi fick vara tillsammans och måla bilden!

Min första fröken hette Sigrid Bergström och hon var den snällaste fröken som fanns. 1974 började jag i ettan i den lilla skolan under Funäsdalsberget, och Sigrid jobbade på övertid. Hon hade redan gått i pension när alla vi Funäsdalsbarn födda 1967 uppvuxna i den vackraste byn som finns, började i första klass. Sigrid var själv härjedalska, vilket jag tror var ovanligt för en lärare på den tiden. Vi härjedalingar gick inte vidare till högre utbildningar av orsaker som kanske berodde på studieovana i släkten som i sin tur berodde på otillgängligheten geografiskt och avsaknaden av kommunikationsmedel. Idag har Sverige krympt även för oss härjedalingar! Nu kan vi studera på distans och har bättre resevillkor till resten av Sverige och världen.

De få som vidareutbildade sig på 1950- och 60- talen stannade ofta kvar på orten de läst på. Den vackra kalla byn som vilar under Skarvarna blev symbolen för ett annat liv, byn där ens föräldrar levde och verkade, en by att besöka för att få komma hem och tala sitt modersmål. Heme. Bara en härjedaling i förskingringen vet hur det känns i bröstet när man är heme ahtt.

Jag visste inte förrän många år senare att fröken Sigrid kom från Ljungdalen och förmodligen talade ännu mer sjungande härjedalska än jag. En dag såg någon, förmodligen en pök, en bild av ett par kvinnobröst. Titta tuttarna ropade han! Sigrid ville vända detta till något pedagogiskt och frågade oss i klassen om vi kunde något annat namn än tuttar. Det var bara jag som räckte upp handen. Eftersom jag kunde läsa innan jag började skolan, trodde nog fröken att hon skulle få det ”rätta” svaret. Och det trodde jag med. Att det var rätt.
– Anna-Karin vet, sa fröken.
– Det heter jetter! svarade jag.
Den här episoden, kommer jag aldrig att glömma. Inte ens då jag förhoppningsvis, bor på Fjällsol, äldreboendet i Funäsdalen, kommer jag att glömma de andra barnens skratt. Men jag minns ändå inte skammen över att inte kunna svenska. Sigrid förklarade fint att så heter det ju på härjedalska. Och att de andra inte skulle skratta. Ingen av de andra visste inte heller att det heter bröst. På svenska alltså.

Nu när jag själv lämnat landskapet och min möjlighet att tala mitt modersmål, älskar jag språket ännu mera. Jag byter lätt språk från den jag talar med. Sitter min gamla bästis från skolan, Maggan som hon vill heta nu i samma rum som mig och en sörlänning, så byter jag obehindrat språk beroende på vem jag tittar på. Det här tycker utomstående som tittar på, och lyssnar är fascinerande.

Jag älskar mitt språk, det ger mig en självklar inkludering när jag nu alltför sällan åker hem till Funäsdalen. I butikerna lägger jag över till härjedalska när jag inte blir igenkänd och blir mottagen som om jag vore en syster, en välkommen gäst med självklar samhörighet. I ögonen hos den jag möter glittrar ett samförstånd och ögonen säger välkommen hem igen…
Heme behöver jag aldrig fundera på om jag böjer verb rätt, om jag använder rätt preposition, heme använder jag mitt modersmål, som sitter i ryggmärgen. Och jag är så ypperligt djupt och äkta tacksam för att jag är två-språkig. På Facebook, kan vi äkta härjedalingar, skriva på vårt språk till varandra och inte en enda svensk, förstår annat än, möjligtvis, delar av kontexten. Jag är rik som har ett annat modersmål.

Anna Sandvold

Taggad , , ,
%d bloggare gillar detta: