Etikettarkiv: augusti

Plats: Skolan i Skålan Tid: 14 augusti 2014

Flytten. Försommaren 2014 så hade vi inom familjen bestämt oss för att vi skulle köpa oss ett sommarhus i ”Norrland” (vi ifrån söder benämner allting som ligger högre upp i landet än Dalarna för Norrland). Vi hade letat hela sommaren efter ett bra objekt med ett bra läge och vi hade lämnat intresseanmälan på ett flertal objekt alla utspridda över hela ”Norrland”.

Vi hade också varit på två resor uppåt i landet och kollat på olika hus som var till salu men inget av dom hade det vi letade efter. När sommaren sedan närmade sitt slut och det endast var två veckor kvar av mitt sommarlov och resten av familjen skulle återvända till sina boenden utspritt över landet så ringde telefonen till min mor.

”Hej jag ringer från Bergs hyreshus angående ett objekt i Skålan.”

Och dagen efter samtalet så var vi där, 75 mil hemifrån utanför ett av Bergs kommuns största, nu privatägda, hus och vi blev fast på en gång, av byns välkomnande och husets charm. Två veckor senare återvände vi, köpte huset och jag skulle börja studera på Fjällgymnasiet mitt andra gymnasieår.

För efter att ha sett huset och samhället så var det enda vettiga att helt enkelt flytta hit, dels för att huset var för stort för att lämna tomt och för att det var den miljö som vi länge letat efter – en idyll.

Simon Johansson

Annonser
Taggad , , , , ,

Plats: Bakom Gunnar Johanssons ladugård i Sunnansjö, Backe Tid: Slutet av augusti, 1970

Lingonen hade just mognat. Jag arbetade som vanligt den dagen på röntgenavdelningen vid lasarettet i Backe.
Det var en vacker afton när jag efter arbetets slut klockan fem gick hem till min familj. En afton som gjord för att plocka bär. Därför frågade jag min man Sven-Olof, våra barn Eleonore (9 år) och Ola (7 år), om de ville följa med ut i lingonskogen. Svaret blev nej, alla hade sitt att göra.
Sven-Olof skulle ha ett möte på Backe IF för fotbollsektionen. Eleonore hade inte lust med någon bärplockning, inte heller Ola eftersom han höll på att bygga en hundkoja.
Beslöt då att själv fara till skogen.
Eftersom det var sent på dagen, tog jag bara min bärplockare och två tiolitershinkar med mig. Beräknade att vara åter hemma efter ungefär två timmar.
Sedan jag berättade mina planer för familjen cyklade jag iväg till Sunnansjö.
En bit ovanför Gunnar Johanssons ladugård lämnade jag cykeln och gick in i skogen.
Där var det ganska tät skog och därför inte speciellt gott om lingon.
Började ändå plocka och fick så småningom en hink full.
Så kom Ola, han hade tröttnat på sitt hundkojebygge och cyklat till Sunnansjö för att se om jag var klar med bärplockningen.
Han hade bara träskor på fötterna, ingen speciellt bra sko för skogspromenader.
Vi tyckte dock att vi hade nära hem och därför kunde träskorna duga för en kort stund i skogen. Snart skulle vi cykla hem, men först skulle den andra hinken fyllas med lingon.
Vi pratade och plockade. Allt längre in i skogen kom vi. Till sist var båda hinkarna fyllda med härliga röda lingon.
Nu var det dags att gå ned till våra cyklar vid vägen.
Det hade blivit mulet och ett tätt duggregn föll. Vi stod ett tag och lyssnade. Allt var tyst, endast en ugglas hoande hördes. Trafiken på vägen som vi hört hade nu upphört. Det var kväll.
Skyndsamt tog jag en hink i vardera handen och började min vandring tillsammans med Ola ner till vägen.
Vi gick och gick men kom aldrig fram. När vi hade gått ungefär en halvtimma fick vi höra ett vattenbrus. Då förstod jag att vi hade gått vilse en stund. Vi hade gått mot forsen i Fjällsjöälven i stället för mot vägen.
Eftersom jag nu hade klart för mig vart vi var så vände vi och gick i motsatt riktning. Till den åtrådda vägen och cyklarna. Nu var vi ganska trötta, både Ola och jag. Ola var jätteduktig trots att han bara var sju år. Han ropade muntra tillrop till mig och sprang i sina träskor. Hans fötter hade nu blivit mycket blöta eftersom det var myrmark där vi for fram.
Vi var inte speciellt rädda, för vi var säkra på att nu var vi på rätt väg.
Efter en lång vandring i snårskogen och över myren kom vi så äntligen fram till en väg som jag först inte kände igen eftersom jag tyckte att vi kom fram på fel sida om den. Det var vägen i Noret som vi hamnat på. Allting verkade väldigt underligt. Det var nu nära midnatt. Ola var blöt, trött och hungrig men ändå vid gott mod eftersom det var han som sett vägen först.
Nu kändes de fem kilometrarna vi hade att gå för att komma till Sunnansjö nästan oövervinnerliga.
Efter att ha pustat ut vid vägkanten, ätit lite lingon och druckit upp medhavd saft började vi i sakta mak promenera vägen hemåt. Vi hade bara gått några meter när det plötsligt kom en bil. Det var Nils Abrahamsson från Backe som varit på besök i Noret och nu var på hemväg i sin Saab.
Den glädje som vi kände går knappast att beskriva. Vilken tur vi hade haft att denna snälla hjälpsamma person just då befann sig i Noret och förbarmade sig över oss, två skogsluffare.
Nils satte bärhinkarna i bagaget och vi fick sätta oss i hans fina bil, sen skjutsade han oss ända hem till vår bostad på Lasarettsvägen, mitt emot lasarettet.
Det var straxt efter midnatt när vi äntligen var hemma. Just då kom även Sven-Olof hem från sitt Backe IF-möte. Han hade inte upptäckt att vi hade varit borta under kvällen. Eleonore låg i sin säng och sov lugnt.
Efter en dusch, mycket varm choklad med smörgås, så kröp vi ner i våra sängar och somnade ovaggade. Våra drömmar handlade om snårskogar, vattenfall, myrar och lingon samt naturligtvis om vår räddare Nils Abrahamsson i sin SAAB.
Nästa dag gick vi till Sunnansjö och hämtade våra cyklar som stod kvar där vi lämnat dem.
Du som läst den här berättelsen tänker kanske så här: ”Ingen människa kan väl gå vilse bakom Gunnar Johanssons ladugård”. Förklaringen är nog den att jag var ingen ”riktig” Fjällsjöbo från början. Jag var ju en burträskare. Därför var det ju inte alls så konstigt ändå.

Gun-Britt Abrahamsson

Taggad , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: