Plats: Vattviken Tid: 60-70- och 80-tal

Den mörkare delen av sjön.
Om man tar sin lilla roddbåt som man hittar nere vid den gamla sågen i Vattviken och ger sig ut på sjön och ror till vänster kommer man till ett mörkt och trollskt ställe. Det är djupt till botten av sjön där och höga klippor täckta med mossa och grannskog utgör stranden. Inget badställe alltså. När man dessutom tänker på den där prästen som en gång drunknade där någonstans vill man bara ro vidare, fort, för att komma till ett vänligare ställe. Problemet med stränderna på den sidan Hoverberget är att de inte är speciellt vänliga, de är fyllda med klippor och sten, det är skuggigt och man väntar hela tiden på att man ska gå på grund på en klippa som döljer sig under vattnet. Det finns dock bra solklippor där som man kan ligga hela dagarna på om man så vill, de där somrarna -82, -83 och -84 nyttjades de friskt av ett gäng tonåringar. Numera har man riggat upp en undervattenskamera vid en av holmarna precis utanför land för att försöka fånga storsjöodjuret på bild. Jag skulle rekommendera att man fotograferar inåt land istället, mörkret, mossan, granarna, klipporna är värda vår uppmärksamhet. Går man från sjön uppåt kommer man så smånigom till ett raserat sommarfjös, på vägen upp till fjöset passerar man ännu en klippa, en klippa om fick mig och mina bröder att förskräckt undra om det var där trollen i tomtebobarnen bodde. I sommarfjöset hade mina morföräldrar sina kor på sommaren, eller rättare sagt, de vandrade i skogen som omgav fjöset och blev mjölkade av gårdsfolket morgon och kväll. En gång lär de ha mjölkats av unga män och kvinnor iförda danskläder som tidigt på morgonen bestämt sig för att hjälpa sin vän när de kom hem från om det nu var Fröjdholmen eller Galhammarudden. Men mitt speciella minne från Änga som den där skogsbiten runt sommarfjöset heter har egentligen inte med sommar och båtfärder att göra. Det var när min morbror tog med mig och min bror dit bort och gjorde en saga, han fotograferade oss och en del små tomtar som han plockat ur jullådan där hemma. Han satte in bilderna i ett album och skrev texter till. Det kändes betydelsefullt. Jag tror att det var på vintern vi gjorde det här och jag är rätt säker på att det avslutades med att en man kom körande med en häst som drog några stockar, sådant kunde man ännu på 70-talet bli vittne till. Eller skrev han inte text? Kanske det bara var sådant som fanns i hans huvud?

Anna Salomonsson

Annonser

Så hittar du Det dolda landskapet

kuvert

I dag skickar vi ut böcker till minneslämnarna som får en bok var som tack för sina minnen – alla dessa svindlande, vardagliga, dramatiska och spännande minnen som tillsammans skriver en alternativ berättelse om  Jämtland och Härjedalen.
Boken går att beställa från www.forlag404.se och går att köpa på länets alla bokhandlar. Den går också att köpa på bland annat Sikåsbua, Åre hemslöjd, Turistbyrån i Östersund och på internetbokhandlar.
På fredag gör vi vårt sista boksläpp innan nyår på Bräcke julmarknad där vi är på plats kl 17-20. Vi bjuder på godis och läsning av minnen!
Vi har tyvärr måst ställa in boksläppet i Bräcke i kväll på grund av den extrema halkan, vi återkommer med ett nytt datum i januari!

Vi ses,

Malin och Sara

Det dolda landskapet i P4 Jämtland

Här pratar vi i Radio Jämtland om Det dolda landskapet Jämtland Härjedalen och Margareta Olsson läser sitt minne från Föllinge. Klicka in på 2:30.
Trevlig lyssning!

//Malin

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f642031%3fprogramid%3d3336

Plats: Vemdalsskalets högfjällshotell Tid: Sommaren 1934 eller 1935

Vemdalssagan. Det var likadant varje år – det bruna vattnet forsade över stenarna och det fanns inga spår av den starka fördämning som vi hade byggt året innan. En riktigt bra stenmur hade vi byggt, bassängen hade varit så stor och djup att vi kunde doppa oss i den, till och med ta några simtag. Men vårfloden hade dragit med sig allt och nu måste vi börja om från början. 

Vi klev ner i det forsande vattnet och satte igång – de stora bumlingarna först. Vi vältrade tunga upp muren på nytt. Fötter och ben blev stela i det kalla vattnet, men vi arbetade oförtrutet. När benen var som isstockar måste vi ta en paus, vi klev upp i gräset för att värma oss en stund i solen. Pappa låg raklång på sin badrock, han älskade att ligga i solgasset. Mamma satt i halvskuggan under träden med den gamla solhatten på huvudet. 

Så gick varma, soliga dagar i vår fjällby. Det var tyst och stilla nu sedan kor, får och getter hade dragit sig upp till fäbodarna. Det enda som hördes var åns brusande vatten.

Men en dag var det inte lika lugnt, vi hörde hårda ”vresiga” ljud som vi inte kände igen.

– Va e’ de som låter?, sa mamma. Jag hörde det också och kände att de där ovanliga ljuden hade funnits en lång stund – hela tiden medan vi arbetade nere i vattnet – faktiskt. Mamma och pappa lyssnade och undrade, vi lyssnade och undrade…

– Det låter som om det kommer från Risegården, sa mamma. Nu hörde jag också att det kom från Risegården.

– Ja, det är Risegården, jag går och tittar efter, sa pappa och drog på sig kläderna.

Han vek upp byxbenen till högt ovanför knäna och höll skor och strumpor i handen när han steg ner i vattnet. Sen började han gå tvärs över gräset, tog på sig strumpor och skor och kavlade ner byxbenen. Så gick han bort utefter stranden.

Hela tiden hördes de bultande och vresiga ljuden, det måste vara många som arbetade där. Men vad gjorde de? Det lät kon- stigt ilsket på något sätt. När pappa försvunnit bakom träden gick vi ner i vattnet och fortsatte vårt dammbyggande, men det gick trögt nu när vi väntade och väntade – vi måste ju få veta vad som hände där borta. Pappa dröjde, vi väntade, vi kunde ingenting göra – bara vänta.

Efter ”sju evigheter” såg vi honom, där borta på andra stranden. Han gick långsamt – och han såg tankfull ut. Han tog långsamt av sig strumpor och skor och vek upp byxbenen innan han klev ner i det kalla vattnet igen – vi väntade.

När han kommit upp i gräset sa mamma otåligt: ”Nå-å?” – De tänker riva Risegården! sa pappa.

– Tänker de riva Risegården? sa mamma. Det vackra huset! 

– Ja, de tänker bygga ett sånt där ’plankhus med sågspåns- fyllning’, sa pappa och då förstod jag att ’plankhus med såg- spånsfyllning’ var det dummaste någon kan bygga, eller bo i.

– Det vackra timmerhuset! sa mamma och nu förstod jag att det var väldigt vackert.

Vi hade ju sett Risegården varje gång vi gått förbi – och nog såg det väl fint ut, det var ett stort, rött timmerhus, men märk- värdigt? Det såg ut som andra hus i byn, tyckte jag.

– Jag köpte den! sa pappa.

– Nej men Nisse, sa mamma. Va’ ska vi göra med den?

– Vi kör väl upp den till Skalet så länge. Sa pappa.

Så här suckade mamma en dag: Tänk om man kunde göra något så att trötta människor kunde få komma hit och njuta av den friska och välgörande luften här uppe – om vi kunde göra så att…

Det var kanske då som tanken vaknade på allvar – att göra verklighet av en dröm.

De första gästerna kom påsken 1936. Det fanns elva rum med två sängar i varje rum. Några gäster bodde i två stugor på fäbodvallen på andra sidan vägen. Trots att allt inte var riktigt klart tycktes gästerna trivas. Det var livligt och glatt – livligt bullrande.

Margot Beckman, född 1921, dotter till Karin och Nils Lindgren som grundade Vemdalsskalets högfjällshotell 

Välkommen på boksläpp!

det dolda landskapet framsida

Från Tempomuren till Tempeldalen, från raggarrundan till fjällturen med åska. När ett Bräcke utan vintertäcke möter helt nya ögon, när halkan utanför bussen i Grytan smälter under fötterna och tjälen på Järpens tågstation lossar i ett hemligt möte. Följ med på smuggelfärder över norska gränsen och till Ragundasjöns botten.

Närmare 140 minnen från Stekenjokk i norr till Överberg i söder samsas i den tredje alternativa guideboken i samma serie: Det dolda landskapet Jämtland Härjedalen. Den dolda staden Östersund kom 2013 och Den dolda staden Sundsvall 2014. Med start den 21 november gör vi en boksläppsturné där vi firar att boken är klar.

Alla minneslämnare får en egen bok som tack. I samband med boksläppen bjuder vi på liveläsning av minnen – ibland av minneslämnarna själva – och något värmande att dricka. Ta gärna med en vän eller flera!

Platser och tider:
Jazzköket, Lagerbaren, Prästgatan 44, Östersund 21 november kl 14–17
Vemdalen, Hembygdsgården 28 november kl 11–14
Jamtli julmarknad, Lignellsalen 4, 5, 6 december
Sikåsbua, Sikås 11 december kl 13–17
Krokom, invigning nya biblioteket 14 december, vi pratar 16.30–17 men finns på plats hela eftermiddagen
Bräcke Folkets hus, julmarknad, 18 december kl 17–20

Vi ses!
Malin Palmqvist 070-2460102
Sara Swedenmark 070-6533051
E-post dendoldastaden@gmail.com

Det dolda landskapet Jämtland Härjedalen ges ut av Förlag 404 med
stöd av Länssstyrelsen i Jämtlands län och i samarbete med Länstidningen och ABF.

Snart till tryck

Nu korrläser vi manus och nästa vecka går boken till tryck. Det blir en fantastisk liten bok. Även minnen som inte hittat ut på bloggen ännu finns med i boken. Vi skickar inbjudan till boksläpp senare delen av november.

/Malin med manus i hand  

 

Plats: Åreskutan Tid: Oktober 2014

Muskelminne. Stigen rann utför branten. Vi tittade ut över Åredalen, solen var på väg ner och regnskurar jagade över fjällen på andra sidan. Vi började köra och min guide Per stod vid stigen:
”Stå upp på pedalerna, du har bättre balans då. Släpp cykeln om det går för fort, bättre att cykeln blir skadad än att du blir det. Men försök stå upp. Håll ögonen på stigen, inte på framhjulet.”
”Jag är mest förvånad att det känns bekant och att jag inte är skraj. Det här är ju kul!”
”Nu blir det lite blött när vi korsar en bäck lite längre ner, bättre att stå på pedalerna då! Och ha fart!”
Förnuftsmässigt borde jag tagit det lugnare men kände jag ville ha högre fart. Varifrån kom känslan? Jag stod på tramporna och trillade först på andra sidan bäcken. Små regnbågar blixtrade till när solstrålarna bröts i vattendropparna
”Det var rätt att släppa på, man måste ha fart för att ta sig igenom, man håller också balansen lättare med lite fart. Slog du dig?”
”Nej. Och jag vet varför det känns så bekant och varför jag inte är rädd. Jag åkte enduro på motorcykel i armén. Det var visserligen femtio år sen men erfarenheten sitter tydligen i musklerna.”
”Jag var lite tveksam att köra här men nu kan vi fortsätta, vi har klarat det värsta…”

Per

Taggad , , ,

Plats: Åreskutan Tid: Maj 2015

Blixten i galopp. Vid bergrummet öster om Åre red vi av E 14 in på en stig uppåt berget. Ett elstängsel på bergssidan oroade hästarna så att de närmade sig branten som störtade utför berget. Stigen vek av brant uppför Skutan. Jag klättrade med Blixten in mellan träden, det var trångt och jag kände plötsligt hur sadeln började snurra. Nu blev det farligt, jag tog ett ännu fastare tag i manen och hängde med så liten belastning som möjligt på stigbyglarna och vi räddade oss ut på vägen ner till Åre by. Ute på asfalten åkte jag i backen och hjälmen skyddade huvudet.

Jag rättade till sadeln, drog upprepat åt sadelgjorden, satt upp och red ner i byn. Det kändes lite malligt att rida in i Åre by men det var sånt skitväder att ingen var ute och beundrade oss. Smutsig snö vid VM 8:an, inga skärmar vid Draklanda.

Vi red ut mot Tegefors. En liten renhjord betraktade oss intresserat, var vi djur eller människor? Vi började trava. Jag har läst att man kan kommunicera ordlöst mellan ryttare och häst och testade att tyst för mig själv härma rytmen av en galopperande häst. Blixten började galoppera. Jag hade inte gett några hjälper. Jag tog ner Blixten i trav och testade igen, det fungerade, Blixten galopperade. Vilken triumf…

Per

Taggad , ,

Plats: Åreskutan Tid: april 2015

Skutskjutet. På tävlingsdagen blåste det östligt och snöade. Jag tog släpliften till starten för Skutskjutet. Fullt med föräldrar som hjälpte sina ungar, det lugnade. I snöyran sista biten upp till starthusen snurrade tankarna; Har jag sträckt mig utanför min färdighet?

Starttiden var inne, gamla trygga funktionärer höll mig på axeln, släppte och sa: ”Nu kan du åka när du vill. ”Och nerverna lugnade sig, jag kände inte snöyran. Det gick brant utför i långa svängar, jag bröt mot mina instruktioner och plogade. När det planade ut släppte jag plogen och böjde mig ner. Mina medtävlare flög förbi i sina latexkläder men de höll ut rejält. Ut till höger låg en sjukvårdsstation. Jag körde om ett ekipage, en knatte med pappa. Benen värkte men mindre när jag släppt plogen, skidspetsarna dansade, nu såg jag målet.

De delade ut medaljer, men bara till barnen. Jag hävdade att veteraner 70+ också belönas och fick medalj och en kram och var lika lycklig som när jag sprungit min första mara.  Väl hemma tittade jag i resultatlistan, det var ett tiotal efter mig i mål. Men jag knep en pallplats för födda 1941. Fyra månaders förberedelser hade fört mig i mål på Skutskjutet. Nästa år skall jag släppa på tidigare

Per

Taggad
Annonser
%d bloggare gillar detta: