Plats: Vemdalsskalets högfjällshotell Tid: Sommaren 1934 eller 1935

Vemdalssagan. Det var likadant varje år – det bruna vattnet forsade över stenarna och det fanns inga spår av den starka fördämning som vi hade byggt året innan. En riktigt bra stenmur hade vi byggt, bassängen hade varit så stor och djup att vi kunde doppa oss i den, till och med ta några simtag. Men vårfloden hade dragit med sig allt och nu måste vi börja om från början. 

Vi klev ner i det forsande vattnet och satte igång – de stora bumlingarna först. Vi vältrade tunga upp muren på nytt. Fötter och ben blev stela i det kalla vattnet, men vi arbetade oförtrutet. När benen var som isstockar måste vi ta en paus, vi klev upp i gräset för att värma oss en stund i solen. Pappa låg raklång på sin badrock, han älskade att ligga i solgasset. Mamma satt i halvskuggan under träden med den gamla solhatten på huvudet. 

Så gick varma, soliga dagar i vår fjällby. Det var tyst och stilla nu sedan kor, får och getter hade dragit sig upp till fäbodarna. Det enda som hördes var åns brusande vatten.

Men en dag var det inte lika lugnt, vi hörde hårda ”vresiga” ljud som vi inte kände igen.

– Va e’ de som låter?, sa mamma. Jag hörde det också och kände att de där ovanliga ljuden hade funnits en lång stund – hela tiden medan vi arbetade nere i vattnet – faktiskt. Mamma och pappa lyssnade och undrade, vi lyssnade och undrade…

– Det låter som om det kommer från Risegården, sa mamma. Nu hörde jag också att det kom från Risegården.

– Ja, det är Risegården, jag går och tittar efter, sa pappa och drog på sig kläderna.

Han vek upp byxbenen till högt ovanför knäna och höll skor och strumpor i handen när han steg ner i vattnet. Sen började han gå tvärs över gräset, tog på sig strumpor och skor och kavlade ner byxbenen. Så gick han bort utefter stranden.

Hela tiden hördes de bultande och vresiga ljuden, det måste vara många som arbetade där. Men vad gjorde de? Det lät kon- stigt ilsket på något sätt. När pappa försvunnit bakom träden gick vi ner i vattnet och fortsatte vårt dammbyggande, men det gick trögt nu när vi väntade och väntade – vi måste ju få veta vad som hände där borta. Pappa dröjde, vi väntade, vi kunde ingenting göra – bara vänta.

Efter ”sju evigheter” såg vi honom, där borta på andra stranden. Han gick långsamt – och han såg tankfull ut. Han tog långsamt av sig strumpor och skor och vek upp byxbenen innan han klev ner i det kalla vattnet igen – vi väntade.

När han kommit upp i gräset sa mamma otåligt: ”Nå-å?” – De tänker riva Risegården! sa pappa.

– Tänker de riva Risegården? sa mamma. Det vackra huset! 

– Ja, de tänker bygga ett sånt där ’plankhus med sågspåns- fyllning’, sa pappa och då förstod jag att ’plankhus med såg- spånsfyllning’ var det dummaste någon kan bygga, eller bo i.

– Det vackra timmerhuset! sa mamma och nu förstod jag att det var väldigt vackert.

Vi hade ju sett Risegården varje gång vi gått förbi – och nog såg det väl fint ut, det var ett stort, rött timmerhus, men märk- värdigt? Det såg ut som andra hus i byn, tyckte jag.

– Jag köpte den! sa pappa.

– Nej men Nisse, sa mamma. Va’ ska vi göra med den?

– Vi kör väl upp den till Skalet så länge. Sa pappa.

Så här suckade mamma en dag: Tänk om man kunde göra något så att trötta människor kunde få komma hit och njuta av den friska och välgörande luften här uppe – om vi kunde göra så att…

Det var kanske då som tanken vaknade på allvar – att göra verklighet av en dröm.

De första gästerna kom påsken 1936. Det fanns elva rum med två sängar i varje rum. Några gäster bodde i två stugor på fäbodvallen på andra sidan vägen. Trots att allt inte var riktigt klart tycktes gästerna trivas. Det var livligt och glatt – livligt bullrande.

Margot Beckman, född 1921, dotter till Karin och Nils Lindgren som grundade Vemdalsskalets högfjällshotell 

Annonser

Välkommen på boksläpp!

det dolda landskapet framsida

Från Tempomuren till Tempeldalen, från raggarrundan till fjällturen med åska. När ett Bräcke utan vintertäcke möter helt nya ögon, när halkan utanför bussen i Grytan smälter under fötterna och tjälen på Järpens tågstation lossar i ett hemligt möte. Följ med på smuggelfärder över norska gränsen och till Ragundasjöns botten.

Närmare 140 minnen från Stekenjokk i norr till Överberg i söder samsas i den tredje alternativa guideboken i samma serie: Det dolda landskapet Jämtland Härjedalen. Den dolda staden Östersund kom 2013 och Den dolda staden Sundsvall 2014. Med start den 21 november gör vi en boksläppsturné där vi firar att boken är klar.

Alla minneslämnare får en egen bok som tack. I samband med boksläppen bjuder vi på liveläsning av minnen – ibland av minneslämnarna själva – och något värmande att dricka. Ta gärna med en vän eller flera!

Platser och tider:
Jazzköket, Lagerbaren, Prästgatan 44, Östersund 21 november kl 14–17
Vemdalen, Hembygdsgården 28 november kl 11–14
Jamtli julmarknad, Lignellsalen 4, 5, 6 december
Sikåsbua, Sikås 11 december kl 13–17
Krokom, invigning nya biblioteket 14 december, vi pratar 16.30–17 men finns på plats hela eftermiddagen
Bräcke Folkets hus, julmarknad, 18 december kl 17–20

Vi ses!
Malin Palmqvist 070-2460102
Sara Swedenmark 070-6533051
E-post dendoldastaden@gmail.com

Det dolda landskapet Jämtland Härjedalen ges ut av Förlag 404 med
stöd av Länssstyrelsen i Jämtlands län och i samarbete med Länstidningen och ABF.

Snart till tryck

Nu korrläser vi manus och nästa vecka går boken till tryck. Det blir en fantastisk liten bok. Även minnen som inte hittat ut på bloggen ännu finns med i boken. Vi skickar inbjudan till boksläpp senare delen av november.

/Malin med manus i hand  

 

Plats: Åreskutan Tid: Oktober 2014

Muskelminne. Stigen rann utför branten. Vi tittade ut över Åredalen, solen var på väg ner och regnskurar jagade över fjällen på andra sidan. Vi började köra och min guide Per stod vid stigen:
”Stå upp på pedalerna, du har bättre balans då. Släpp cykeln om det går för fort, bättre att cykeln blir skadad än att du blir det. Men försök stå upp. Håll ögonen på stigen, inte på framhjulet.”
”Jag är mest förvånad att det känns bekant och att jag inte är skraj. Det här är ju kul!”
”Nu blir det lite blött när vi korsar en bäck lite längre ner, bättre att stå på pedalerna då! Och ha fart!”
Förnuftsmässigt borde jag tagit det lugnare men kände jag ville ha högre fart. Varifrån kom känslan? Jag stod på tramporna och trillade först på andra sidan bäcken. Små regnbågar blixtrade till när solstrålarna bröts i vattendropparna
”Det var rätt att släppa på, man måste ha fart för att ta sig igenom, man håller också balansen lättare med lite fart. Slog du dig?”
”Nej. Och jag vet varför det känns så bekant och varför jag inte är rädd. Jag åkte enduro på motorcykel i armén. Det var visserligen femtio år sen men erfarenheten sitter tydligen i musklerna.”
”Jag var lite tveksam att köra här men nu kan vi fortsätta, vi har klarat det värsta…”

Per

Taggad , , ,

Plats: Åreskutan Tid: Maj 2015

Blixten i galopp. Vid bergrummet öster om Åre red vi av E 14 in på en stig uppåt berget. Ett elstängsel på bergssidan oroade hästarna så att de närmade sig branten som störtade utför berget. Stigen vek av brant uppför Skutan. Jag klättrade med Blixten in mellan träden, det var trångt och jag kände plötsligt hur sadeln började snurra. Nu blev det farligt, jag tog ett ännu fastare tag i manen och hängde med så liten belastning som möjligt på stigbyglarna och vi räddade oss ut på vägen ner till Åre by. Ute på asfalten åkte jag i backen och hjälmen skyddade huvudet.

Jag rättade till sadeln, drog upprepat åt sadelgjorden, satt upp och red ner i byn. Det kändes lite malligt att rida in i Åre by men det var sånt skitväder att ingen var ute och beundrade oss. Smutsig snö vid VM 8:an, inga skärmar vid Draklanda.

Vi red ut mot Tegefors. En liten renhjord betraktade oss intresserat, var vi djur eller människor? Vi började trava. Jag har läst att man kan kommunicera ordlöst mellan ryttare och häst och testade att tyst för mig själv härma rytmen av en galopperande häst. Blixten började galoppera. Jag hade inte gett några hjälper. Jag tog ner Blixten i trav och testade igen, det fungerade, Blixten galopperade. Vilken triumf…

Per

Taggad , ,

Plats: Åreskutan Tid: april 2015

Skutskjutet. På tävlingsdagen blåste det östligt och snöade. Jag tog släpliften till starten för Skutskjutet. Fullt med föräldrar som hjälpte sina ungar, det lugnade. I snöyran sista biten upp till starthusen snurrade tankarna; Har jag sträckt mig utanför min färdighet?

Starttiden var inne, gamla trygga funktionärer höll mig på axeln, släppte och sa: ”Nu kan du åka när du vill. ”Och nerverna lugnade sig, jag kände inte snöyran. Det gick brant utför i långa svängar, jag bröt mot mina instruktioner och plogade. När det planade ut släppte jag plogen och böjde mig ner. Mina medtävlare flög förbi i sina latexkläder men de höll ut rejält. Ut till höger låg en sjukvårdsstation. Jag körde om ett ekipage, en knatte med pappa. Benen värkte men mindre när jag släppt plogen, skidspetsarna dansade, nu såg jag målet.

De delade ut medaljer, men bara till barnen. Jag hävdade att veteraner 70+ också belönas och fick medalj och en kram och var lika lycklig som när jag sprungit min första mara.  Väl hemma tittade jag i resultatlistan, det var ett tiotal efter mig i mål. Men jag knep en pallplats för födda 1941. Fyra månaders förberedelser hade fört mig i mål på Skutskjutet. Nästa år skall jag släppa på tidigare

Per

Taggad

Plats: Bräcke Tid: juni 2015

En ny sommar. Början av juni 2015: Efter en lång vinter, kom solen till Bräcke. Sjöns vatten börjar befria sig från snö och is. Vattnets yta böljar med en liten sommarvind.

Olika färger och dofter av blommor dansade vid kanten av små vägar.
Minna minnen återvände; jag kom till Bräcke i januari. Allt var vitt, man kunde knappast se vägar och horisonten verkade så förminskad, himlen så låg.

Vi skulle aldrig ha trott att en så vacker natur hade kunnat sova under våra steg, under vår frysta promenad. Kyrkan stiger högt, lika vacker på vintern som på sommaren. Dess enorma torn genomtränger de mörka och tjocka molnen. Tornet syns under alla årstider. Mittemot är kyrkogården. Man undrar om de tysta döda njuter av naturen som vaknar och andas.

Vid foten av kyrkan, en liten flod i en symfoni sjunger tillsammans med fåglar och blommorna lyssnar.
När en ny vinter kommer, ska jag fortfarande vara övertygad och jag ska vänta på återkomsten av en ny sommar.

Bachar Alkazaz

Taggad , , ,

Plats: Korsningen Biogränd – Gufassvägen, Mörsil Tid: 1987 – 1988

När vi byggde Sporthallen. En av dom största händelserna i min hemby Mörsil, under de senaste decennierna var bygget av Sporthallen. När jag växte upp och gick på högstadiet, så bestod sportanläggningen av en nedsliten gymnastiksal, ett slitet badhus och en asfalterad tennisbana på baksidan. I samband med skolavslutningen berättade våran gymnastiklärare Lennart Andersson, om planerna på att bygga en sporthall och att bygga om bassängen. Det här skedde kring dom stora kommunsammanslagningarna i mitten av 70-talet. På något sätt försvann planerna och blev bortglömda. Egentligen trodde ingen på att det skulle bli någon sporthall i byn förrän två nyinflyttande fick se skissen. Snabbt bildades en arbetsgrupp, som skulle arbeta med finansieringen. Med hjälp av bygdemedel, lokala sponsorer och många bybor insåg man att det kunde bli verklighet. Lokala politiker ifrån alla politiska partier genomförde ett otroligt lobbyarbete i Åre kommun. Det fanns en stor enighet – sporthallen skulle byggas för bygdens väl. Vad man tillhörde politiskt var mindre viktigt än slutresultatet. Våren 1987 eller våren 1988 sattes spaden i jorden. För att sporthallen skulle bli verklighet skulle det krävas enorma mängder ideella arbetstimmar. Alla ungdomar i Mörsils samhälle gjorde många timmar. Med allt småjobb som att måla eller serva byggjobbarna. Två gamla byggnadsarbetare fanns nästan alltid på plats på bygget. Utan deras kunnande hade nog hallen inte funnits till. Sporthallen blev väldigt billig – eftersom att det las ner tusentals timmar i ideella arbetsinsatser. Hade man byggt konventionellt med betalda anställda och en helhetsentreprenad hade den blivit minst dubbelt så dyr. Vid invigningen fylldes Sporthallen av nästan alla som deltagit i arbetet. En dag som många minns än idag.

För Mörsils IF skulle Sporthallen bli ett riktigt lyft. Från att haft dåliga lokaler och ett fåtal tider i gymnastiksalen, skedde en förändring. Deltagarantalet ökade i exempelvis bordtennis, fotboll och liknade. Under åren efter Sporthallens byggande ökade föreningen från några sektioner till ungefär tio sektioner. Man höll på med idrotter som styrketräning, skidor, tennis, badminton, fotboll, volleyboll och basket men även breddverksamhet som gubb- och damgympa.

Föreningen hade även en Kultursektion som arrangerade kulturarrangemang, vilket innebar att föreningen ökade sitt medlemsantal till det dubbla på ett år. Det kändes som om ingenting var omöjligt i Mörsil.

De första åren var det ovanligt med skadegörelse – eftersom ungdomarna hade varit med och byggt. De ansåg att Sporthallen var deras. En annan effekt var att det bildades en studiecirkel om ekologiskt odlande. Där föddes idén – om ett ekologiskt hus. Vilket blev verklighet 1999 – idag Kretsloppshuset.

En liten idé kan påverka en hel bygd och bli någonting positivt.

Thomas Höglund

Taggad ,

Plats: Byevägen i Mörsil Tid: Juli 1975

Dansmusik för hela byn. Skulle gå upp till kiosken i byn en eftermiddag under sommaren 1975. Helt plötsligt började man höra musik, ifrån något håll. Jag och några kompisar följde efter musiken till dess att vi kom till en villa utanför centrala Mörsil. Där stod det lokala dansbandet med namn ”Staffans Stollar” och tränade på en gräsmatta. Dom hade börjat att träna inne i garaget, men det blev för varmt. Med gemensamma ansträngningar flyttades träningen till gräsmattan, vilket utvecklades till en ”nästan konsert” för många av byns ungar och motorburen ungdom hittade dit. Det här var på den tiden då dansmusik, var stort ute i bygderna. Träningen avbröts efter någon timme, då föräldrarna kom hem. Dom gick resolut in och drog ut strömmen …

Thomas Höglund

Taggad ,

Plats: Skalstugevägen Tid: Maj 1985

Utan asfalt. Vi var tre bilar som hårdkörde utmed den oasfalterade Skalstugevägen mellan Staa (Duved) och Verdal. Allting hade börjat som en rolig idé. Tänk om vi skulle hitta på något annorlunda. Som att fara på dans i Norge. En i vårat gäng kände en tjej i Leksvik. Otroligt nog så hade han ett telefonnummer. Vi ringde och frågade om det skulle hända något kul. Hon svarade att det var dans på ett Samfunnshus i grannbyn. Vi satt några stycken kring köksbordet och bestämde oss på några minuter. Själv gick jag upp till lägenheten och hämtade ett ombyte. När jag kom ned visade det sig att det var tre fulla bilar. Sammanlagt tolv personer. Men det fanns ett bekymmer. Vi skulle passa en färjetid, när sista färjan skulle gå. Det fanns inte många minuter att tänka på. Första hindret var att tanka bilarna fulla – vilket vi gjorde utmed vägen. Vi visste inte ens om det var en dans, så vi chansade … Tyvärr var varken bilarna eller vägen i bästa skick. Så det krängde och hoppade. Man kan lugnt påstå att passagerarna var näst intill sjösjuka. Det värsta som kunde hända var en missad färja. Historien slutade med att vi kom med på färjan eftersom att den första bilen fick motorstopp påpassligt på rampen till färjan, så dom andra två kunde komma i kapp. Vi hamnade på en dans i Norge och även på nachspiel i grannbyn till dansplatsen. Men allt som hände där, är en annan historia och en annan guidebok.

Thomas Höglund

Taggad , ,
%d bloggare gillar detta: