Kategoriarkiv: Okategoriserade

Det dolda landskapet i Järpen

Idag, den 22 mars, åker vi till Järpen för att vara med på bibliotekets regionala bokmässa mellan 16 och 19. Cirka 17.50 läser vi några minnen ur Det dolda landskapet med koppling till just Järpen. Välkomna att träffa oss där!

Läs mer om bokmässan här

 

Annonser

Författarafton med minnen på Bräcke bibliotek

Måndag den 2 maj medverkar vi med minnen ur Det dolda landskapet vid en Författarafton på Bräcke bibliotek. Vi berättar lite om hur vi jobbar med guideböckerna och läser minnen från Bräcke kommun. Några av minneslämnarna kommer också att vara på plats. Varmt välkomna till biblioteket, Hantverksgatan 25, kl 19!
Arr Biblioteket och ABF

Vad minns du av Tjernobylolyckan?

Den 26 april 1986 är det 30 år sedan Tjernobylolyckan ägde rum. Två dagar senare, den 28 april (på dagen två månader efter Palmemordet) upptäcktes olyckan när svenska Forsmark registrerade förhöjd radioaktivitet. Vi gör just nu en riktad insamling – vad är dina personliga minnen av Tjernobylolyckan? Hur påverkade det dig? Som vanligt kan ditt minne bli publicerat här på bloggen, i eventuella framtida böcker och hos dem vi samarbetar med, som till exempel i Länstidningen.

Skriv in ditt minne och skicka det till oss här>>>

Taggad ,

Vi pratar på Genusmaraton

Under rubriken Allt som finns men inte syns föreläste vi på Mittuniversitetets heldag Genusmaraton med tema ”Med periferin i centrum”. Här kan du se föreläsningen i efterhand, femton minuter för det dolda i rampljuset. / Malin

Allt som finns men inte syns på UR play

Minnet av Jane Horney i Högvålen

Tidigare i år berättade Torbjörn Aronsson om Jane Horneys koppling till Härjedalen i Länstidningen med anledning av Astrid Hjelms minne av en främmande rödhårig kvinna som lånade telefonen i Högvålen under tidigt 1940-tal för att ringa ett samtal till Berlin …

Läs mer här:

Jane Horney – jagad spion i Härjedalen

Astrids minne: Samtalet till Berlin

astridhjelm1.jpg

Plats: Vattviken Tid: 60-70- och 80-tal

Den mörkare delen av sjön.
Om man tar sin lilla roddbåt som man hittar nere vid den gamla sågen i Vattviken och ger sig ut på sjön och ror till vänster kommer man till ett mörkt och trollskt ställe. Det är djupt till botten av sjön där och höga klippor täckta med mossa och grannskog utgör stranden. Inget badställe alltså. När man dessutom tänker på den där prästen som en gång drunknade där någonstans vill man bara ro vidare, fort, för att komma till ett vänligare ställe. Problemet med stränderna på den sidan Hoverberget är att de inte är speciellt vänliga, de är fyllda med klippor och sten, det är skuggigt och man väntar hela tiden på att man ska gå på grund på en klippa som döljer sig under vattnet. Det finns dock bra solklippor där som man kan ligga hela dagarna på om man så vill, de där somrarna -82, -83 och -84 nyttjades de friskt av ett gäng tonåringar. Numera har man riggat upp en undervattenskamera vid en av holmarna precis utanför land för att försöka fånga storsjöodjuret på bild. Jag skulle rekommendera att man fotograferar inåt land istället, mörkret, mossan, granarna, klipporna är värda vår uppmärksamhet. Går man från sjön uppåt kommer man så smånigom till ett raserat sommarfjös, på vägen upp till fjöset passerar man ännu en klippa, en klippa om fick mig och mina bröder att förskräckt undra om det var där trollen i tomtebobarnen bodde. I sommarfjöset hade mina morföräldrar sina kor på sommaren, eller rättare sagt, de vandrade i skogen som omgav fjöset och blev mjölkade av gårdsfolket morgon och kväll. En gång lär de ha mjölkats av unga män och kvinnor iförda danskläder som tidigt på morgonen bestämt sig för att hjälpa sin vän när de kom hem från om det nu var Fröjdholmen eller Galhammarudden. Men mitt speciella minne från Änga som den där skogsbiten runt sommarfjöset heter har egentligen inte med sommar och båtfärder att göra. Det var när min morbror tog med mig och min bror dit bort och gjorde en saga, han fotograferade oss och en del små tomtar som han plockat ur jullådan där hemma. Han satte in bilderna i ett album och skrev texter till. Det kändes betydelsefullt. Jag tror att det var på vintern vi gjorde det här och jag är rätt säker på att det avslutades med att en man kom körande med en häst som drog några stockar, sådant kunde man ännu på 70-talet bli vittne till. Eller skrev han inte text? Kanske det bara var sådant som fanns i hans huvud?

Anna Salomonsson

Så hittar du Det dolda landskapet

kuvert

I dag skickar vi ut böcker till minneslämnarna som får en bok var som tack för sina minnen – alla dessa svindlande, vardagliga, dramatiska och spännande minnen som tillsammans skriver en alternativ berättelse om  Jämtland och Härjedalen.
Boken går att beställa från www.forlag404.se och går att köpa på länets alla bokhandlar. Den går också att köpa på bland annat Sikåsbua, Åre hemslöjd, Turistbyrån i Östersund och på internetbokhandlar.
På fredag gör vi vårt sista boksläpp innan nyår på Bräcke julmarknad där vi är på plats kl 17-20. Vi bjuder på godis och läsning av minnen!
Vi har tyvärr måst ställa in boksläppet i Bräcke i kväll på grund av den extrema halkan, vi återkommer med ett nytt datum i januari!

Vi ses,

Malin och Sara

Det dolda landskapet i P4 Jämtland

Här pratar vi i Radio Jämtland om Det dolda landskapet Jämtland Härjedalen och Margareta Olsson läser sitt minne från Föllinge. Klicka in på 2:30.
Trevlig lyssning!

//Malin

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f642031%3fprogramid%3d3336

Plats: Vemdalsskalets högfjällshotell Tid: Sommaren 1934 eller 1935

Vemdalssagan. Det var likadant varje år – det bruna vattnet forsade över stenarna och det fanns inga spår av den starka fördämning som vi hade byggt året innan. En riktigt bra stenmur hade vi byggt, bassängen hade varit så stor och djup att vi kunde doppa oss i den, till och med ta några simtag. Men vårfloden hade dragit med sig allt och nu måste vi börja om från början. 

Vi klev ner i det forsande vattnet och satte igång – de stora bumlingarna först. Vi vältrade tunga upp muren på nytt. Fötter och ben blev stela i det kalla vattnet, men vi arbetade oförtrutet. När benen var som isstockar måste vi ta en paus, vi klev upp i gräset för att värma oss en stund i solen. Pappa låg raklång på sin badrock, han älskade att ligga i solgasset. Mamma satt i halvskuggan under träden med den gamla solhatten på huvudet. 

Så gick varma, soliga dagar i vår fjällby. Det var tyst och stilla nu sedan kor, får och getter hade dragit sig upp till fäbodarna. Det enda som hördes var åns brusande vatten.

Men en dag var det inte lika lugnt, vi hörde hårda ”vresiga” ljud som vi inte kände igen.

– Va e’ de som låter?, sa mamma. Jag hörde det också och kände att de där ovanliga ljuden hade funnits en lång stund – hela tiden medan vi arbetade nere i vattnet – faktiskt. Mamma och pappa lyssnade och undrade, vi lyssnade och undrade…

– Det låter som om det kommer från Risegården, sa mamma. Nu hörde jag också att det kom från Risegården.

– Ja, det är Risegården, jag går och tittar efter, sa pappa och drog på sig kläderna.

Han vek upp byxbenen till högt ovanför knäna och höll skor och strumpor i handen när han steg ner i vattnet. Sen började han gå tvärs över gräset, tog på sig strumpor och skor och kavlade ner byxbenen. Så gick han bort utefter stranden.

Hela tiden hördes de bultande och vresiga ljuden, det måste vara många som arbetade där. Men vad gjorde de? Det lät kon- stigt ilsket på något sätt. När pappa försvunnit bakom träden gick vi ner i vattnet och fortsatte vårt dammbyggande, men det gick trögt nu när vi väntade och väntade – vi måste ju få veta vad som hände där borta. Pappa dröjde, vi väntade, vi kunde ingenting göra – bara vänta.

Efter ”sju evigheter” såg vi honom, där borta på andra stranden. Han gick långsamt – och han såg tankfull ut. Han tog långsamt av sig strumpor och skor och vek upp byxbenen innan han klev ner i det kalla vattnet igen – vi väntade.

När han kommit upp i gräset sa mamma otåligt: ”Nå-å?” – De tänker riva Risegården! sa pappa.

– Tänker de riva Risegården? sa mamma. Det vackra huset! 

– Ja, de tänker bygga ett sånt där ’plankhus med sågspåns- fyllning’, sa pappa och då förstod jag att ’plankhus med såg- spånsfyllning’ var det dummaste någon kan bygga, eller bo i.

– Det vackra timmerhuset! sa mamma och nu förstod jag att det var väldigt vackert.

Vi hade ju sett Risegården varje gång vi gått förbi – och nog såg det väl fint ut, det var ett stort, rött timmerhus, men märk- värdigt? Det såg ut som andra hus i byn, tyckte jag.

– Jag köpte den! sa pappa.

– Nej men Nisse, sa mamma. Va’ ska vi göra med den?

– Vi kör väl upp den till Skalet så länge. Sa pappa.

Så här suckade mamma en dag: Tänk om man kunde göra något så att trötta människor kunde få komma hit och njuta av den friska och välgörande luften här uppe – om vi kunde göra så att…

Det var kanske då som tanken vaknade på allvar – att göra verklighet av en dröm.

De första gästerna kom påsken 1936. Det fanns elva rum med två sängar i varje rum. Några gäster bodde i två stugor på fäbodvallen på andra sidan vägen. Trots att allt inte var riktigt klart tycktes gästerna trivas. Det var livligt och glatt – livligt bullrande.

Margot Beckman, född 1921, dotter till Karin och Nils Lindgren som grundade Vemdalsskalets högfjällshotell 

%d bloggare gillar detta: