Etikettarkiv: 2015

Plats: Bräcke Tid: juni 2015

En ny sommar. Början av juni 2015: Efter en lång vinter, kom solen till Bräcke. Sjöns vatten börjar befria sig från snö och is. Vattnets yta böljar med en liten sommarvind.

Olika färger och dofter av blommor dansade vid kanten av små vägar.
Minna minnen återvände; jag kom till Bräcke i januari. Allt var vitt, man kunde knappast se vägar och horisonten verkade så förminskad, himlen så låg.

Vi skulle aldrig ha trott att en så vacker natur hade kunnat sova under våra steg, under vår frysta promenad. Kyrkan stiger högt, lika vacker på vintern som på sommaren. Dess enorma torn genomtränger de mörka och tjocka molnen. Tornet syns under alla årstider. Mittemot är kyrkogården. Man undrar om de tysta döda njuter av naturen som vaknar och andas.

Vid foten av kyrkan, en liten flod i en symfoni sjunger tillsammans med fåglar och blommorna lyssnar.
När en ny vinter kommer, ska jag fortfarande vara övertygad och jag ska vänta på återkomsten av en ny sommar.

Bachar Alkazaz

Annonser
Taggad , , ,

Plats: Hackås föreningshus Tid: 18 juli 2015

Dit elden inte når. Jag tänker på första gången jag gick på bio. Jag var fyra år och såg Askungen på Hackås föreningshus.

Jag tänker på talet jag höll på Hackås teaterverkstads 30-årsfest. Om när jag var sex år, med i ensemblen för första gången och hur alla rummen i det väldiga huset öppnade upp sig för mig. Hur källaren var fylld av musiker som repade, hur logerna täcktes av smink, hur koreografin tränades in i serveringen. Och folk vred på nackarna i stora salen och mindes.
 Jag tänker på att den första konsert jag minns var Ovikens kammarorkester på Hackås föreningshus.

Jag tänker på hur jag arbetade med en pjäs i våras, hur jag reste upp från Uppsala enbart för att kunna stå på scenen i föreningshuset och läsa högt ur manuset för mig själv. Lyssna. Känna in scenen. Mina ord kände sig trygga där. Det var den scenen jag för första gången stod inför publik och spelade teater på, hösten 1993. Det var där, fyra eller fem år senare, andra människor för första gången framförde ord jag hade skrivit inför publik.

Jag tänker på spelen jag köpte på Johnnys loppis på lördagarna. Nere i källaren, med ingång från baksidan, slitna träbord i ojämna rader fulla med Hackåsbornas klockor, tallrikar, tummade pocketböcker. Men framför allt alla udda brädspel. Jag fyllde en halv garderob på ett halvår.
 Jag tänker på bingoutropen som alltid har varit vårtecknet framför andra för mig. Inte särskilt romantiskt, men jag vet inget fågelläte eller takdropp som får mig att känna så starkt att våren har brutit igenom. Inte som bingoutroparen, tillfälligt överröstad av bilarna som tutade i kör över torget mellan affären och Gavelins.

Jag tänker på första gången jag gick för att lära mig spela bridge, kursen som hölls hösten 1999 på Hackås föreningshus. Hur vi bara fick spela sangbud, i färdigpreparerade brickor. Hur vi fikade inne i köket som hade fönster ut mot torget, vi gjorde te som aldrig hann svalna innan fikapausen var över.

Jag tänker på alla skördeauktionerna som har hållits på Hackås föreningshus, hur jag alltid ville ropa in de hemliga paketen trots att jag alltid blev besviken när jag öppnade dem. Jag tänker på getosten jag bjöd på, honungen. De stora partierna med hjortronsylt och tunnbrödstutar som mot slutet av kvällen fick alla att bjuda över varandra som galningar. Röda korset-kvinnorna som nostalgiskt berättade för oss barn om deras barndoms skördeauktioner, i samma sal sextio år tidigare.

Jag tänker på juldansen 1993 på Hackås föreningshus, jag läste upp något när Radio Jämtland direktsände. Jag tror det var Rydbergs Tomten.

Jag tänker på de magiska tisdagskvällar när vi i barngruppen hade improvisationsteater, hur jag hade bestämt i förväg att improvisationerna borde sluta på ett visst sätt, hur upprörd jag blev när jag insåg att jag inte fick stoppa och göra om dem.

Jag tänker på fritidsgården som var på övervåningen i Hackås föreningshus, det lilla bordet ovanför trappan som sålde nötgodis och apelsinläsk, på filmerna i rummet längst in. Skvallret om vilka i klassen som var på väg att bli ihop.

Jag tänker på filmerna jag såg i de tidiga tonåren när kulturföreningen Röda Ladan hade biokvällar, hur jag sögs in i världen filmen hade erbjudit mig, hur gärna jag ville få dröja kvar i den världen bara en liten stund, tills jag plötsligt satt ensam kvar i en nedsläckt salong.

Jag tänker på mammas arbetsplats. På när vi har gått förbi hennes bildskola på Hackås föreningshus för att ta en promenad eller gå hem för att äta.

Jag tänker på kostymförrådet i källaren på Hackås föreningshus. Lukten där. Av gammalt tyg, fukt och något annat, något obestämt. Det är det närmaste Prousts madeleinekaka jag någonsin kommit i mitt liv, lukten som direkt gör mig till nyfiken sexåring igen. Jag vet att jag sade det till Emma och Malin på 30-årsfesten när vi var där nere och provade kläder som jag inte hade sett på 20 år.

Jag tänker tillbaka. På mitt förflutna. Här vid ruiner som ännu pyr och glöder trots att det är så isande kallt för att vara en julidag känns det för ett ögonblick som att det just brunnit upp.

Men när jag blundar ser jag Hackås föreningshus framför mig. Jag kan gå igenom rum efter rum, nicka igenkännande åt allt jag formats av. Dit når inte elden.

Manne Hedén

Taggad , , , , , , , , ,

Plats: Bakvattnet Tid: 2015

Stugliv. Mitt dolda landskap är i Bakvattnet och på Ansättsfjällen. Det är en plats i nordvästra Jämtland. Där har vi en liten mysig stuga vid foten av Ansättsfjällen. Den stugan har vi haft lång tid tillbaka och alla i familjen trivs verkligen där. Stugan ligger så bra till att det både finns skog men även fjällnatur, och intill stugan rinner det en ganska stor bäck som man kan bada i på sommaren eller fiska i. Vi är där mest på vintrarna för då finns det mycket roliga saker att göra, som att åka skoter, fiska och åka skidor. När jag är där på hösten så brukar jag blocka bär och svamp. Det är så lugnt och härligt att bara gå i skogen och känna lugnet och glömma all stress. Men det jag gillar mest med att vara där är att sitta i en snögrotta efter husväggen och sola. Det är så mysigt och varmt att man känner sig som en ny människa efteråt för man glömmer all stress och bara är där i nuet. Men min absoluta favorit att göra när jag är där är att ligga i soffan med en kopp kaffe och känna värmen ifrån brasan.

Taggad , , , , , , , , , , ,

Plats: Skärvången Tid: 1997- 2015

Fjällnära. Det finns många fina ställen i Jämtland, men för mig känns det ändå som en självklarhet att lyfta fram byn som jag själv är uppväxt i: Skärvången. Det är en fjällnära by i nordvästra Jämtland. Naturen är helt fantastisk både sommar och vintertid, Trots att det inte bor så många i Skärvången så är det en relativt levande by med en rad olika aktiviteter beroende på årstid. Men något som många säkert tänker på när dom hör Skärvången är nog ost, bymejeriet är en del av det som får Skärvången att blomstra. Jag är iallafall glad att jag fått möjligheten att få växa upp i en by som Skärvången.

Taggad , , , ,

Plats: Åre Björnen Tid: Vintern 2015

Orion i Åre. Risken är väldigt liten att jag i närmsta framtiden kommer glömma bort den stjärnklara helgen i Åre med mina tre bästa vänner.  Den första kvällen var en av de kyligaste jag har haft turen att uppleva. När vi stod tillsammans, tysta i det vindstilla mörkret, kunde jag nästan höra knastret av den glittrande snön som frös till skare runt omkring oss.

Precis ovanför vår stuga hängde konstellationen Orion mot den kolsvarta himmelen, med sitt bälte som en utspridd rad av brinnande facklor. Jag kommer ihåg min förundran över hur starkt alla himlakropparna lyste; Istället för att natten dämpade deras vita glöd, verkade det snarare som om kontrasten av mörkret endast intensifierade deras ljus.
Det var inte en lång stund vi stod utanför stugan och beundrade stjärnbildernas prakt i den barrskogsdoftande kvällsluften, bara länge nog att skapa ett kärt vinterminne.

Lina Tillström

Taggad , , , , ,

Plats: Centrala Hackås, föreningshuset Tid: 17 juli 2015 med återblickar från ca 1969-tidigt 80-tal

Maskarna och spaghettihysset. Hackås föreningshus ligger i rykande ruiner. Jag står där, minns julgransplundringar med nerhasade kalasbyxor och Festis i trekantstetra, bingo med mormor Astrid på läktaren. Teater, dans och skördefester för Röda korset på hösten – vi var alltid några som gick ihop och ropade in en tårta, som slukades direkt i serveringen intill. Vispgrädde, konserverade mandarinklyftor, vindruvshalvor och flagad blockchoklad.
Bio på söndagarna, matiné klockan tre och en kvällsföreställning. Såg allt, det var inte alls så noga med åldersgränsen. Skiftet 70/80-tal, vi gick i 7:an, och Cilla och jag visste vad som skulle hända i skräckfilmen Maskarna. Hade väl hört från någon som sett den på Orrgården i Oviken veckan innan. När de fruktansvärda maskarna vällde fram på filmduken, landade kall spaghetti på åskådarna runtomkring oss. Starka reaktioner. Karin i Klipa reste sej, skrek hysteriskt, kastade tillbaka ”maskarna”.
Hysset hade lyckats, men det tog lång tid innan vi erkände. Kanske sker det först nu?

Kikki Hatt

Taggad , , , , , , , ,

Plats: En svit i Åre Tid: 18 juli 2015

Cigarrer och champagne. Vi hade pratat om det sedan i februari och nu skulle vi slå till. Vi hade en enda helg på hela sommaren då vi båda var lediga samtidigt. Vi hade hyrt en bil och passade på att turista lite under dagen innan vi kunde checka in på hotellet. Det blev stopp vid Ristafallet, Åre chokladfabrik och Tännforsen. Det spöregnade och var 10 grader. När vi fick tillträde till sviten satte vi oss i den egna bastun, knäckte en kall öl och stirrade på utsikten över Åresjön. Efter att vi hade ätit middag sprack det plötsligt upp och blev strålande sol. Vi slog oss ner på balkongen, tände en varsin cigarr och hällde upp champagnen. Sedan bytte vi ringarna i solnedgången över Årefjällen. Ett minne för livet.

Taggad , , , , , , , , , ,

Det dolda landskapet på turné

Nu ger vi oss ut på turné i vår jakt på personliga minnen från alla möjliga olika platser runt om i hela länet. Från korvkiosker, dansbanor, sjöar, skogar, fjäll, centrum och badplatser. Minnen som kan vara livsavgörande, dramatiska, helt vardagliga, från nyss eller längesedan, ögonblickskort eller lite längre – max 1000 tecken eller knappt en halv A4.

Insamlingen pågår till den 31 augusti. Minnena sammanställs sedan i en bok som ges ut på Förlag 404 i höst. Alla som får med sitt minne i boken får en bok som tack.

På träffarna, som vi gör i samarbete med ABF, berättar vi om våra tidigare insamlingar och guideböcker Den dolda staden Östersund och Den dolda staden Sundsvall, och läser några av de minnen som redan nu kommit in till den nya boken. Fika finns.

Följ med på en resa genom tid och rum!

Tisdag 9 juni, kl 14.00, Skaparverkstan Mörsil, Apoteksgränd 5.
Måndag 15 juni, kl 18.00, Bystugan i Gevåg.
Onsdag 17 juni, kl 13.00, Folkets hus i Sveg, Ljusnegatan 1

Torsdag 18 juni, kl 13.00, Galleri Katten, Amaliag 23, Strömsund.

Hjärtligt välkomna!

//Malin Palmqvist och Sara Swedenmark

Taggad , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: