Etikettarkiv: Hackås föreningshus

Plats: Föreningshuset i Hackås Tid: 17 juli 2015 och 30 år bakåt

Eldhärjat.  Föreningshuset i Hackås, det stod i lågor fredag den 17 juli i år, 2015. Tråkigt för hela Hackås, byggnaden hade funnits där i över hundra år.

Vi var några tanter i byn som hade vår vävstuga där. Vi kallade oss Vävstollarna och träffades varje måndag sedan 30 år för att väva, fika och umgås.

Under åren har det blivit många vävnader, mest mattor men även plädar, dukar, gardiner och löpare. Många glada skratt men också några tårar då trådar trasslat för mycket. Men det mesta redde vi ut. Vi saknar hela huset och våra träffar där.
Berit Svensson

Annonser
Taggad ,

Plats: Hackås föreningshus Tid: 18 juli 2015

Dit elden inte når. Jag tänker på första gången jag gick på bio. Jag var fyra år och såg Askungen på Hackås föreningshus.

Jag tänker på talet jag höll på Hackås teaterverkstads 30-årsfest. Om när jag var sex år, med i ensemblen för första gången och hur alla rummen i det väldiga huset öppnade upp sig för mig. Hur källaren var fylld av musiker som repade, hur logerna täcktes av smink, hur koreografin tränades in i serveringen. Och folk vred på nackarna i stora salen och mindes.
 Jag tänker på att den första konsert jag minns var Ovikens kammarorkester på Hackås föreningshus.

Jag tänker på hur jag arbetade med en pjäs i våras, hur jag reste upp från Uppsala enbart för att kunna stå på scenen i föreningshuset och läsa högt ur manuset för mig själv. Lyssna. Känna in scenen. Mina ord kände sig trygga där. Det var den scenen jag för första gången stod inför publik och spelade teater på, hösten 1993. Det var där, fyra eller fem år senare, andra människor för första gången framförde ord jag hade skrivit inför publik.

Jag tänker på spelen jag köpte på Johnnys loppis på lördagarna. Nere i källaren, med ingång från baksidan, slitna träbord i ojämna rader fulla med Hackåsbornas klockor, tallrikar, tummade pocketböcker. Men framför allt alla udda brädspel. Jag fyllde en halv garderob på ett halvår.
 Jag tänker på bingoutropen som alltid har varit vårtecknet framför andra för mig. Inte särskilt romantiskt, men jag vet inget fågelläte eller takdropp som får mig att känna så starkt att våren har brutit igenom. Inte som bingoutroparen, tillfälligt överröstad av bilarna som tutade i kör över torget mellan affären och Gavelins.

Jag tänker på första gången jag gick för att lära mig spela bridge, kursen som hölls hösten 1999 på Hackås föreningshus. Hur vi bara fick spela sangbud, i färdigpreparerade brickor. Hur vi fikade inne i köket som hade fönster ut mot torget, vi gjorde te som aldrig hann svalna innan fikapausen var över.

Jag tänker på alla skördeauktionerna som har hållits på Hackås föreningshus, hur jag alltid ville ropa in de hemliga paketen trots att jag alltid blev besviken när jag öppnade dem. Jag tänker på getosten jag bjöd på, honungen. De stora partierna med hjortronsylt och tunnbrödstutar som mot slutet av kvällen fick alla att bjuda över varandra som galningar. Röda korset-kvinnorna som nostalgiskt berättade för oss barn om deras barndoms skördeauktioner, i samma sal sextio år tidigare.

Jag tänker på juldansen 1993 på Hackås föreningshus, jag läste upp något när Radio Jämtland direktsände. Jag tror det var Rydbergs Tomten.

Jag tänker på de magiska tisdagskvällar när vi i barngruppen hade improvisationsteater, hur jag hade bestämt i förväg att improvisationerna borde sluta på ett visst sätt, hur upprörd jag blev när jag insåg att jag inte fick stoppa och göra om dem.

Jag tänker på fritidsgården som var på övervåningen i Hackås föreningshus, det lilla bordet ovanför trappan som sålde nötgodis och apelsinläsk, på filmerna i rummet längst in. Skvallret om vilka i klassen som var på väg att bli ihop.

Jag tänker på filmerna jag såg i de tidiga tonåren när kulturföreningen Röda Ladan hade biokvällar, hur jag sögs in i världen filmen hade erbjudit mig, hur gärna jag ville få dröja kvar i den världen bara en liten stund, tills jag plötsligt satt ensam kvar i en nedsläckt salong.

Jag tänker på mammas arbetsplats. På när vi har gått förbi hennes bildskola på Hackås föreningshus för att ta en promenad eller gå hem för att äta.

Jag tänker på kostymförrådet i källaren på Hackås föreningshus. Lukten där. Av gammalt tyg, fukt och något annat, något obestämt. Det är det närmaste Prousts madeleinekaka jag någonsin kommit i mitt liv, lukten som direkt gör mig till nyfiken sexåring igen. Jag vet att jag sade det till Emma och Malin på 30-årsfesten när vi var där nere och provade kläder som jag inte hade sett på 20 år.

Jag tänker tillbaka. På mitt förflutna. Här vid ruiner som ännu pyr och glöder trots att det är så isande kallt för att vara en julidag känns det för ett ögonblick som att det just brunnit upp.

Men när jag blundar ser jag Hackås föreningshus framför mig. Jag kan gå igenom rum efter rum, nicka igenkännande åt allt jag formats av. Dit når inte elden.

Manne Hedén

Taggad , , , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: