Etikettarkiv: 1950-tal

Plats: Tänndalens fjällhotell, Tid: 50-talets mitt

Kakaolikör. Vi tog tåg och buss från Sundsvall till huset vi hyrde några somrar i vackra Tänndalen. Av huset minns jag mest att en galen getabock brukade försöka ta sig in. Jag minns våra dagliga fjällpromenader och hur omöjligt det var att bada i de iskalla sjöarna på grund av myggen.
Men det är en annan händelse som finns kvar i mitt sinne och minne.
I min familj gick vi aldrig på restaurang, vi åt hemma den goda mat mamma lagade. Men nu när vi var på semester skulle vi festa. Vi skulle gå till det fina fjällhotellet och äta middag. Mina föräldrar var lite nervösa, det märkte jag på dem. Men allt var trevligt. Vi var finklädda. Maten god. När vi kom till kaffet vinkade min pappa på kyparen och bad om två likörglas.
Jag kände med tioåringens intuition och känsla för pinsamhet att något blev fel. Kyparen kom dock med glasen.
Sedan tog pappa högtidligt upp en liten flaska med kakaolikör ur en medhavd kasse. Kakaolikören hade vi som hostmedicin hemma hos mig. En sked mot rethosta. Mina föräldrar var annars på gränsen till nykterister och det var extremt ovanligt att vin eller sprit serverades. Men nu skulle det festas. Pappa hällde upp kakaolikören och de skålade med varandra och log mot varandra. En lycklig stund.
Jag minns deras glädje men också att något i mig skavde. Kanske kyparens blickar.
Han sa ingenting, men till och med jag med min restaurangovana förstod att man kanske inte drack medhavd likör på den fina restaurangen.
Ingen sa dock något. Aldrig pratade vi om denna händelse men den har legat kvar i mitt minne ända sedan dess. Fyllt av kärlek men också så pinsamt för en tioåring.

Eva Swedenmark

Annonser
Taggad , , , ,

Plats: A4:s övningsområde Tid: Skid-SM, februari 1956

När jag blåste Lennart Hyland. Så här 60 år sedan jag gjorde värnplikten på A4 i Östersund har de flesta minnesbilderna från den tiden förbleknat av naturliga skäl. Det jag med glädje minns är framför allt lite udda men trevliga aktiviteter som kryddade tillvaron under de 15 månader som soldatlivet pågick. En sådan aktivitet är helt klart att tillsammans med kamrater på troppchefskolan bli uttagen som funktionär till Skid-SM i längdåkning som arrangerades i Östersund i februari 1956. Anledningen till att vi A4-grabbar engagerades i denna aktivitet var att A4 idrottsförening var medarrangör och att tävlingarna hölls på regementets övningsområde, där ett tillfälligt skidstadion anlades.
Intresset för tävlingarna i Östersund var stort både bland allmänhet och media. Veckorna före SM hade Vinter-OS i italienska Cortina genomförts med svenska framgångar, vilket säkert var en intressehöjare.
Chef för oss funktionärer var major William ”Wille” Grut, en utmärkt ledare och en förträfflig organisatör.
I god tid före tävlingarna började Wille Gruts drillning av oss funktionärer med olika arbetsuppgifter, t ex tidtagning, radiokommunikation och allehanda serviceuppgifter. Vid detta SM användes elektronisk tidtagning men tekniken var ganska ny då så parallellt med den elektroniska skulle vi sköta om manuell tidtagning. Min uppgift var att med kommunikationsradio hålla kontakt med en förvarnare som var placerad på ett ställe vid upploppets början med en beräknad åktid om en minut till mål. Han ropade den tävlandes startnummer och min uppgift var att ropa ut startnumret och beräknad målgångstid som förhandsinformation till tidtagare, journalister m fl. Men under 15km-loppet såg förvarnaren fel vid ett tillfälle och meddelade att en åkare hade ett startnummer som var tio nummer högre än det rätta. Jag var i god tro och förde det felaktiga numret vidare vilket skulle innebära att ledande Sixten Jernberg petades ned till andra plats av en för flertalet mindre känd löpare. Felet upptäcktes nästan på en gång men den hypersnabbe radioreferenten Lennart Hyland hann i radions direktsändning gå ut med uppgiften att en stor sensation var på gång. För att genast behöva korrigera sig själv. Han var självklart ursinnig efteråt. Många av de skrivande journalisterna tyckte emellertid att det var roligt och skrattade gott. Vi fick naturligtvis en skarp reprimand av Wille Grut men samtidigt såg jag glimten i hans ögon. Även han skrattade gott åt det hela efteråt.

Efter SM 1956 har åtskilliga andra och betydligt större tävlingar i vinteridrott hållits i Östersund. Alltid välorganiserade och professionellt genomförda. Östersund om någon ort är värd ett Vinter-OS!

Eiron Sundström

Taggad , , , , ,

Plats: Tänndalen Tid: 1950-talets mitt

Guldgula. Dofter förknippade med mat följer en genom livet. Min starkaste matdoft som fortfarande framkallar ljuva minnen och välbehag är doften från Våffelvallen i Tänndalen, Härjedalen. För det mesta lagade vi själva vår mat i det hyrda huset. Men någon gång tog vi promenaden bort till den lilla stugan. Redan på avstånd kändes doften. I mitt minne är huset lågt bruntimrat med gräs på taket.
Därinne var röken ännu starkare och doften … denna doft av de godaste nygräddade våfflor jag någonsin ätit, med vispgrädde och hjortronsylt, guldgula och frasande.

Eva Swedenmark

Taggad , ,

Plats: Tänndalen Tid: mitten av 50-talet

Till topps. I Härjedalen lärde jag mig som barn att det alltid finns ytterligare en topp att sträva till. Vi var i Tänndalen några somrar, hyrde hus. Det var femtiotal. Varje morgon gick vi på fjällpromenad med matsäck. mackor, saft, kaffe i termos. Pappa pekade på en topp. Dit ska vi! Men när vi kom dit såg vi att vi inte alls var på toppen, det fanns nya mål att sträva efter. Tror det blev en lärdom för livet för mig.

Eva Swedenmark

Taggad , , , , ,

Plats: På stranden av Halån Tid: En sommar i början av 1950-talet

Blöta tändstickor. Min bror och jag var på fisketur på Krokvågsskogen i Halån. Plötsligt sade min bror: Titta! På en kulle stod en förtorkad gran. Den var skalad och inlaxad satt en sticka så att allt liknade ett kors. Min bror hade varit här på slutet av 1940-talet tillsammans med en kamrat. Den lilla granen berättade om en tragedi, en ung pojke som frös ihjäl efter att ha trampat igenom isen. Han hade olovandes lånat sin fars bössa för att skjuta en mård. I stället sköt han en älg, skar av den ena skanken för att ta hem den. Tändstickorna var blöta och låg i armhålan för att torka. Han frös ihjäl. Nästa dag hittades han död.
Jan Lindström

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: