Etikettarkiv: skola

Plats: Flykälen Tid: 1940-talet

Annorlunda tandvärk. Jag gick i första klass i Flykälens skola i Laxsjö församling under tidigt 1940-tal. Vi hade en mycket sträng fröken som alla barn var rädda för. Det var ju tillåtet med aga i skolan på den tiden och fröken använde gärna både pekpinnen och hårluggar för att vi barn skulle bli goda samhällsmedborgare.

Jag satt längst bak i klassen och vi höll väl på att läsa ur katekesen eller träna in någon psalmvers, något som jag var måttlig intresserad av. Betydligt intressantare var min lösa mjölktand som jag kunde vicka fram och tillbaka och som plötsligt lossnade. Det vågade jag inte tala om för fröken, så vad gör jag? Jag provade först ena näshålet, sen det andra. Men tanden ville inte stanna på de gömställena så då fick det bli högra örat och där stannade den. Ordentligt! Jag provade först med pekfingret och sen med blyertspennan. Men icke! Tanden stannade mot trumhinnan. Jag sa inte till någon utan det gick ett par dagar med tilltagande värk, så till slut berättade jag för en klasskamrat. Han var från Almdalen och var under skoltiden inackorderad hos vår fröken. ”Du får inte berätta det här för fröken”, sa jag. Men det gjorde han. Och jag blev både förvånad och glad över att inte fröken blev arg! Hon ringde min mamma som kom och hämtade hem mig och hon provade själv med olika hjälpmedel att få ut tanden, men utan framgång.

Då beslöts att ringa efter ”n´Valter mäa Pe Jonsa”. Han hade nämligen tagit studenten – den ende i byn på den tiden – och ansågs därför kunna allt. Närmast geniförklarad. Han hade med sig en pincett och jag blev upplagd på köksbordet med en kudde under huvudet. Örat var nu så svårt inflammerat att jag skrek som en gris vid minsta beröring. Operationen misslyckades men patienten överlevde. Nästa dag fick mamma och jag ta mjölkbilen in till sjukstugan i Strömsund. Jag fick en tygmask över näsa och mun och på den droppades eter. Jag ficksjälv räkna ett, två, tre, fyra… tills jag somnade. När jag vaknade blödde det lite ur örat men tanden fick jag ta en sista titt på men tyvärr inte behålla. Av säkerhetsskäl!

Jag har sövts med eter två gånger. Den andra gången opererades halsmandlarna bort. Varför gjorde man det? Det görs ju inte numera! Båda gångerna jag sövts har jag drömt exakt samma dröm. Jag springer varv på varv runt jordklotet jagad av ett rytande lejon, men jag lyckades hålla undan. Förklara det!

Reinhold Rhodin

Ps. Jag har ju trots allt haft något i huvudet! Ds

Annonser
Taggad , , , ,

Plats: Måläng Tid: I slutet av november 1951

Skolbrand. Jag var tolv år och gick i folkskolans sjätte klass i byns skola, där det var intagning vartannat år och alla klasser undervisades i samma skolsal av en lärare. Det var full vinter med ganska mycket snö. Vi brukade åka skidor till skolan. Den här natten väcktes jag av mina syskon ett par, tre timmar innan det var dags att stiga upp. Det var mörkt ute. ”Skolan brinner, det syns från farfars fönster”, fick vi höra. Hela familjen, sju personer med farfar inräknad, trängdes plötsligt i farfars rum och såg lågorna flamma mot natthimlen. Jag har aldrig sett eld på det sättet förut. Hjärtat bultade, allt var skrämmande och overkligt. Pappa hade ringt telefonväxeln för att larma, men de visste redan och hade ringt brandkåren som var på plats. De hade försökt ringa till oss men ingen hade svarat; vi sov på övervåningen och telefonen stod nere i ett rum innanför köket. Lärarparet som bodde i skolans övervåning hade klarat sig men hade pulsat barfota i snön och i nattsärkarna till grannen och larmat. Sas det då i alla fall.
Nästa morgon spändes hästen för släden och familjens skolbarn fick åka med pappa för att titta på resterna av vår skola. Allt var nerbrunnet. På tillbakavägen mötte vi en av mina klasskamrater som kom på skidor på väg till skolan. Han hade inte hört om branden och trodde oss inte när vi berättade utan skidade vidare för att se själv. Skolan byggdes inte upp igen, det blev provisoriska lokaler under nästa termin och sedan skolskjuts till en annan skola.

Agnes Sundström

Taggad , , , , ,

Plats: Pilgrimstad skola Tid: Luciamorgon, 2013

Ljusmorgon. Stormen Ivar, den värsta stormen i mannaminne, hade äntligen bedarrat, men elektriciteten var borta i hela Bräcke kommun. Klockan 07.30 skulle alla samlas inför byskolans luciafirande, men det kunde väl inte möjligtvis bli av?  Det verkade helt orimligt. Förskolan var stängd. Hela byn svart. En lärare hade mist taket på lagården där hennes får bodde, men ändå satt hon där vid pianot och spelade. Någons pappa hade fraktat ett dieselaggregat till skolan för att ge mikrofonerna ström. Scenen i gymnastiksalen var upplyst med levande ljus och alla barn utom ett var på plats. Men en flicka i ettan kunde allas repliker i julspelet så hon täckte upp för den som inte kom. Barnen sjöng sina sånger bättre än någonsin, lärarna spelade och ordnade, föräldrarna var på plats. Gabrielle i köket kokade kaffe och varm choklad på stormkök och bjöd på hembakta tunnbrödstutar till hela skolan och alla föräldrar. Hela byn hjälptes åt. Utanför låg de hundraåriga tallarna som plockepinn, och strömmen skulle vara borta i flera dygn, men att ställa in luciafirandet – nej aldrig.

Anna Backlund

Taggad , , , , ,

Plats: Raftälven Tid: 1952

Kasta vatten. Jag gjorde mina skolår i byn Raftälven. I små byar på 1950-talet med litet barnunderlag hade man inskrivning vartannat år. Jag var nu sex år och fick förmodligen göra några mognadsprov inför eventuell inskrivning. Av detta finns inget minne. Vad jag däremot minns är denna händelse:Pappa följde mig till doktor Nilsson i Föllinge för undersökning. Jag fick klä av mig och doktorn lyssnade på hjärta m.m. Sedan sa han att jag skulle gå in bakom ett draperi och ”kasta vatten”. Lydig som jag alltid varit gjorde jag som han sa, men… Jag såg mig omkring men hittade inte vattnet jag skulle kasta! Efter ett tag tittade doktor Nilsson in för att se om jag var färdig. Då fick jag förklarat för mig vad som gällde. Kan tycka att det var ett konstigt uttryck till en sexåring på landsbygden.

Jag fick i alla fall börja skolan i Raftälven detta år. Tre stycken som fyllt sju år, tre som fyllt åtta år och lilla jag, liten och späd och bara sex år.
Maj-Kristin Reinemyr

Taggad , , , ,

Plats: B-skolan i Råndalen, Hede Tid: 1950-1956

Skolminnen från Råndalen. Jag började skolan 1950 på hösten. Vi var nio stycken i min klass. födda på tre olika årtal. Anita, Sven-Olof och Gunnar 1942. Sonia och jag 1943. Irene, Kjerstin, Jan-Olof och Bertil 1944.

Första skoldagen fick jag som jag ville, sjunga en sång. Jag sjöng ”Farfar dansar gammalvals”, samtidigt stampade jag takten hårt med foten. Sonia gick om mig varje dag. Hon var morgonpigg och jag var trött. Ibland hade jag inte ens stigit upp när hon kom. När vi kom försent var det alltid på grund av mig. Varje dag började med att alla elever stod på rad i omklädningsrummet, vi hade vår givna plats i kön allteftersom vi satt inne i skolsalen. när fröken sa ”framåt” gick vi ordentligt in. Först sjöng vi och fröken spelade en psalm. Samma psalm hela veckan så att vi kunde lära oss den. Och så läste vi ”Fader vår” tillsammans. Dagen avslutades med psalmsång och så läste vi ”Herre välsigne oss”.

En gång hade vi julfest. Då gjorde vi ridå av svenska flaggan. En sketch var när Gunnar och jag spelade ”Erik du, Maja du”. Gertrud läste en dikt om ”Linnéa bor i skogen bland mossa, barr och ris”. Många verser, men hon kunde läsa alla prickfritt. Bertil red på en gunghäst och var prins. Gertrud var prinsessa med krona på huvudet. Jag stod bakom flaggan och sjöng. En vers minns jag: ”Han red i hundra veckor ty världen var så stor, så stor. Då kom han till det landet där pepparkakefolket bor. Och folket sade jo, jo, jo, och pojken sade proo, proo, proo. Så fick han sin prinsessa med krona på sin hjässa”. Margareta oppi ”salmuns” hade skänkt en fin docka som alla fick gissa namnet på. Helmer Backlund vann dockan. Den hette Mona-Lisa. Gissa om jag  var avundsjuk!!

När jag gick i småskolan gjorde vi en skolresa till Furuvik. Jag blev så förskräckt när jag hörde var vi skulle resa. Jag var rädd att Furuvik låg i utlandet. Manfred skjutsade i sin bil och Per-Ivar i sin Plymoth. Jag åkte med Per-Ivar och flera satt i framsätet, vilket var förbjudet redan då. När vi åkte genom något större samhälle fick vi huka oss ner varannan gång ifall någon polis skulle se oss. Vi bodde i en skolsal. Helmer Backlund hade skickat en slant åt fröken som hon skulle köpa glass åt oss för. Jag hade fått en Killroy (stickad mössa med skärm) inför resan, den var grön. Dom var jättemoderna då och så hade mamma sytt ett nytt vitt flanellnattlinne år mig. Jag hade lätt för att bli åksjuk. men då fick jag gå till Inez i Mora och få lite parfym på en näsduk som jag fick lukta på efter vägen.

Vi gick i skolan sex dagar i veckan. Jag tror att vardagar slutade 13.40 och så gick vi halva lördagen. Skolan började alltid 09.00. sista timmen på lördagen hade vi alltid roliga timmen. Oftast läste fröken ur någon bok.

Ibland hade vi gymnastik inomhus. Då sköt vi ihop bänkarna. När vi gjorde rörelser på golvet var det som att golvet sög fast mig. Det var omöjligt att göra armhävningar och sit ups, men när vi stod och hoppade med benen rakt ut tyckte jag att jag var duktig.

Varje vår och höst fick vi åka till tandläkaren i Hede. Vi var jätterädda för honom. Måndagarna var han bakfull. Han rökte pipa och hade en stor schäferhund bredvid sig. Till tandläkaren följde alltid en förälder med. Ibland kom dr Wallman och hade läkarundersökning. En skolsköterska hette syster Evi. Sedan kom en yngre som hette Stina. Jag var rädd sprutorna. Syster Stina frågade Sonia vad hon åt för att hon hade så högt och fint blodvärde, ”bär och mjölk” svarade Sonia.

Ibland på söndagen kom prästen Fritz Karlén till skolan och hade högmässa. När det föddes något barn i byn så vart det dop. Fröken hade gjort så fint med en vit duk över katedern och så hade hon en privat fin skål som fungerade som dopfunt. Prästen hade en guldklackring med en svart sten på pekfingret. man kunde också se en strimla snus i mungipan. Han lade alltid sin hand på mitt huvud och sa ”här kommer lilla Karin”, han skorrade på bokstaven R.

Barnbespisningen hade Märit A på övre våningen i skolan, sedan fröken med familj flyttat därifrån. Innan dess gick vi till Ryn och åt. Det godaste jag visste var rökt pudding. Vi skulle ha med oss en egen tesked som Märet slog fiskolja i. Jag tyckte den var så god så jag tog med en dessertsked. Karl-Erik kräktes första gången och då slapp han fiskoljan sen.

Syslöjden hade Karin Söder. Det tyckte jag var roligt. Vi lärde oss sy, sticka, och virka. Jag har kvar min provlapp och slöjdpåse än. Karin var så duktig på att berätta för oss hur det var i Råndalen när hon var riktigt ung. Hon blev riktigt lyrisk när hon berättade om livet i fäbodvallen.

Selma Fredriksson var skolstäderska. Henne var det fart på. Jag såg aldrig att hon satt i lugnt och ro, hon var alltid på språng.

På rasterna lekte vi alltid. Vi hade ett skidspår runt skolgården där vi både tränade och hade tävling. Sommartid var det bollsparkning för pojkarna och flickorna fick sparka bollar mot uthusväggarna och så hopade vi hage. Vi hade ett utedass för flickorna och ett för pojkarna. Man fick noga kika bakom dasset så att inte pojkarna stod bakom och tittade.

Jag tror det var efter första advent vi gjorde julpyssel. Vi klippte silkespapper och gjorde smällkarameller och så klippte vi två hjärtan som vi sen gjorde små korgar av och hängde i granen. Dagen före jullovet var alltid lika spännande. jag kan känna än i dag hur det kändes. Spänning-förväntan-högtidlighet och så pirrigt. Skulle skolsalen se ut som förra året? Fröken hade väl inte glömt drömkakan och marängen? Och när fröken äntligen öppnade dörren var jag sprickfärdig. jo, då allt fanns på plats. Ett tänt ljus på varje bänk. en mugg varm choklad och en påse kakor bredvid. Och både drömmen, bullen, marängen, och knäcken fanns med. Ute var det mörkt men inne var det ett härligt sken av alla ljusen. Och så varje år en fin vinterbild målad på svarta tavlan av fröken. Och så läste fröken ”Lille Viggs äventyr på julafton”. Hon läste också julevangeliet någon dag innan jul men minns inte om de var på denna fantastiska dag.

Tänk att jag fått en sån omtänksam fröken!

Till varje examen fick vi plocka en liten blombukett och ställa på bänken. Jag gick alltid upp till Selma Fredriksson och fick en pensé av henne att stoppa i min bukett. Det var den finaste blomman jag visste. och så fin jag kände mig. Ny klänning som mamma sytt och nya rosetter i de två flätorna. Till examen fick våra föräldrar komma, dom fick sitta längst bak i skolsalen.

Till mor och fars- dag så fick vi rita och måla gratulationskort. Jag som inte hade någon pappa fick rita ett till mamma. Gunnar ritade ett morsdagskort till pappa.
Min pappa dog i cancer när jag var 4 år.
Gunnars mamma dog i cancer när han var 8 år.

Detta är vad jag minns från årskurs 1-6. En B-skola där alla var som en enda stor familj, där alla elever och föräldrar kände varandra, där en lärare hade alla ämnen och alla årskurser i en och samma lilla skolsal. Vi måste haft en bra lärare och fostrare – vad jag vet har det gått bra med oss allihop.

Ingrid Olofsson

Taggad , , , , , , , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: