Etikettarkiv: brand

Plats: I skogen nära Tandsbyns skola på en plats kallad Evigheten Tid: Året var 1990, skulle jag tro

Evigheten. Vi var några stycken som hängde på byn och fick för oss att dra till Evigheten. En plats vi ofta gjorde utflykt till när vi gick i låg- och mellanstadiet. Varför det kallades Evigheten, visste ingen. Det var en bäck och en liten timrad stuga. Stugan var övergiven men låst. Vi bröt oss in för att komma bort från regnet. Där inne fanns en öppen spis och vi satte igång att göra upp en brasa för att värma oss. Efter en stund var det så rökfyllt att man fick krypa längs golvet för att få frisk luft, så vi beslöt oss rätt snabbt för att gå hem. Vi var ytterst noga med att se till att vi hade släckt ut elden. Och i den förvissningen gick vi således hem.

Morgonen efter vid frukostbordet sa min mamma: ”Men, har du hört att Evigheten har brunnit upp?” Jag svarade sanningsenligt, nej och undrade samtidigt hur vi som faktiskt eldade var de som sist visste vad som hänt. När vi senare träffades, vi som varit med, var det någon som sade: ”I natt var det många kråkor på våra telefonledningar som fick sätta livet till!”

Annonser
Taggad , ,

Plats: Hackås föreningshus Tid: 18 juli 2015

Dit elden inte når. Jag tänker på första gången jag gick på bio. Jag var fyra år och såg Askungen på Hackås föreningshus.

Jag tänker på talet jag höll på Hackås teaterverkstads 30-årsfest. Om när jag var sex år, med i ensemblen för första gången och hur alla rummen i det väldiga huset öppnade upp sig för mig. Hur källaren var fylld av musiker som repade, hur logerna täcktes av smink, hur koreografin tränades in i serveringen. Och folk vred på nackarna i stora salen och mindes.
 Jag tänker på att den första konsert jag minns var Ovikens kammarorkester på Hackås föreningshus.

Jag tänker på hur jag arbetade med en pjäs i våras, hur jag reste upp från Uppsala enbart för att kunna stå på scenen i föreningshuset och läsa högt ur manuset för mig själv. Lyssna. Känna in scenen. Mina ord kände sig trygga där. Det var den scenen jag för första gången stod inför publik och spelade teater på, hösten 1993. Det var där, fyra eller fem år senare, andra människor för första gången framförde ord jag hade skrivit inför publik.

Jag tänker på spelen jag köpte på Johnnys loppis på lördagarna. Nere i källaren, med ingång från baksidan, slitna träbord i ojämna rader fulla med Hackåsbornas klockor, tallrikar, tummade pocketböcker. Men framför allt alla udda brädspel. Jag fyllde en halv garderob på ett halvår.
 Jag tänker på bingoutropen som alltid har varit vårtecknet framför andra för mig. Inte särskilt romantiskt, men jag vet inget fågelläte eller takdropp som får mig att känna så starkt att våren har brutit igenom. Inte som bingoutroparen, tillfälligt överröstad av bilarna som tutade i kör över torget mellan affären och Gavelins.

Jag tänker på första gången jag gick för att lära mig spela bridge, kursen som hölls hösten 1999 på Hackås föreningshus. Hur vi bara fick spela sangbud, i färdigpreparerade brickor. Hur vi fikade inne i köket som hade fönster ut mot torget, vi gjorde te som aldrig hann svalna innan fikapausen var över.

Jag tänker på alla skördeauktionerna som har hållits på Hackås föreningshus, hur jag alltid ville ropa in de hemliga paketen trots att jag alltid blev besviken när jag öppnade dem. Jag tänker på getosten jag bjöd på, honungen. De stora partierna med hjortronsylt och tunnbrödstutar som mot slutet av kvällen fick alla att bjuda över varandra som galningar. Röda korset-kvinnorna som nostalgiskt berättade för oss barn om deras barndoms skördeauktioner, i samma sal sextio år tidigare.

Jag tänker på juldansen 1993 på Hackås föreningshus, jag läste upp något när Radio Jämtland direktsände. Jag tror det var Rydbergs Tomten.

Jag tänker på de magiska tisdagskvällar när vi i barngruppen hade improvisationsteater, hur jag hade bestämt i förväg att improvisationerna borde sluta på ett visst sätt, hur upprörd jag blev när jag insåg att jag inte fick stoppa och göra om dem.

Jag tänker på fritidsgården som var på övervåningen i Hackås föreningshus, det lilla bordet ovanför trappan som sålde nötgodis och apelsinläsk, på filmerna i rummet längst in. Skvallret om vilka i klassen som var på väg att bli ihop.

Jag tänker på filmerna jag såg i de tidiga tonåren när kulturföreningen Röda Ladan hade biokvällar, hur jag sögs in i världen filmen hade erbjudit mig, hur gärna jag ville få dröja kvar i den världen bara en liten stund, tills jag plötsligt satt ensam kvar i en nedsläckt salong.

Jag tänker på mammas arbetsplats. På när vi har gått förbi hennes bildskola på Hackås föreningshus för att ta en promenad eller gå hem för att äta.

Jag tänker på kostymförrådet i källaren på Hackås föreningshus. Lukten där. Av gammalt tyg, fukt och något annat, något obestämt. Det är det närmaste Prousts madeleinekaka jag någonsin kommit i mitt liv, lukten som direkt gör mig till nyfiken sexåring igen. Jag vet att jag sade det till Emma och Malin på 30-årsfesten när vi var där nere och provade kläder som jag inte hade sett på 20 år.

Jag tänker tillbaka. På mitt förflutna. Här vid ruiner som ännu pyr och glöder trots att det är så isande kallt för att vara en julidag känns det för ett ögonblick som att det just brunnit upp.

Men när jag blundar ser jag Hackås föreningshus framför mig. Jag kan gå igenom rum efter rum, nicka igenkännande åt allt jag formats av. Dit når inte elden.

Manne Hedén

Taggad , , , , , , , , ,

Plats: Måläng Tid: I slutet av november 1951

Skolbrand. Jag var tolv år och gick i folkskolans sjätte klass i byns skola, där det var intagning vartannat år och alla klasser undervisades i samma skolsal av en lärare. Det var full vinter med ganska mycket snö. Vi brukade åka skidor till skolan. Den här natten väcktes jag av mina syskon ett par, tre timmar innan det var dags att stiga upp. Det var mörkt ute. ”Skolan brinner, det syns från farfars fönster”, fick vi höra. Hela familjen, sju personer med farfar inräknad, trängdes plötsligt i farfars rum och såg lågorna flamma mot natthimlen. Jag har aldrig sett eld på det sättet förut. Hjärtat bultade, allt var skrämmande och overkligt. Pappa hade ringt telefonväxeln för att larma, men de visste redan och hade ringt brandkåren som var på plats. De hade försökt ringa till oss men ingen hade svarat; vi sov på övervåningen och telefonen stod nere i ett rum innanför köket. Lärarparet som bodde i skolans övervåning hade klarat sig men hade pulsat barfota i snön och i nattsärkarna till grannen och larmat. Sas det då i alla fall.
Nästa morgon spändes hästen för släden och familjens skolbarn fick åka med pappa för att titta på resterna av vår skola. Allt var nerbrunnet. På tillbakavägen mötte vi en av mina klasskamrater som kom på skidor på väg till skolan. Han hade inte hört om branden och trodde oss inte när vi berättade utan skidade vidare för att se själv. Skolan byggdes inte upp igen, det blev provisoriska lokaler under nästa termin och sedan skolskjuts till en annan skola.

Agnes Sundström

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: