Kategoriarkiv: 1942

Plats: Gärdsta Tid: 1942-1947

Händelser vid vatten. Bodde alldeles intill vattnet vid ångbåtsbryggan i Gärdsta med mina föräldrar och tre syskon. Där bodde vi fram till sommaren 1948 och jag kan fortfarande återskapa känslan av att plötsligt kunna flyta och simma. Lärde mej själv och var helt ensam i ”bommen” vid sågen. Det måste ha varit sommaren 47.

En annan episod vid ”bommen”, var då jag och en kamrat fick se att folk från byn var ute i båtar och draggade. Det var oss dom draggade efter!!! Någon hade sett oss, att vi lekte där innan vi var spårlöst borta. Det var på vårsidan, lågvatten och stranden var bred och doftade inbjudande och spännande. Vi traskade på i sakta mak och kom längre och längre bort. Vi vände vid färjeläget vid Håkansta och att timmarna gått fortare än vi, var då inget vi hade en tanke på. Mamma var naturligtvis helförtvivlad och kunde ej vara där och se om dom fick upp oss så hon fanns inte på plats då vi, glada i hågen, kom dit. Pappa däremot, han var ju med och draggade, kom emot oss, men jag minns nu inte säkert om vi fick en kram eller en hurring. Förmodligen en riktig utskällning. Då mamma pratade om det här långt senare, kom känslorna över henne lika starkt som då.

En annan händelse vid sjön var då syster Ulla och jag gav oss ut med spark på spegelblank, nylagd is. Det blåste frisk nordvästan,så det gjorde det hela bara härligare. Vi kunde med nöd och näppe få stopp. Vi hade ju kunnat hamna i färjerännan Håkansta–Norderön och vi kunde ju absolut inte ta oss tillbaka. Vi blev hämtade i land så det slutade lyckligt.

En annan historia, apropå den nyckfulla blåsten. Folkskolläraren i byn hade skaffat en ny, fin, ruffad båt och bjöd oss söndagsskolebarn på en tur till Verkön. Söndagsskolläraren var med. En vacker dag var det och vi åt vår matsäck vid stranden. På hemfärden blåste det dock upp något så fruktansvärt, att det fanns bara en sak att göra. Söndagsskolläraren bad till Gud att han skulle rädda oss – och det gjorde han.

Guds försyn eller ödet? Min lillasyster Ulla, då kanske två eller tre år, och jag, hade osett gått ner till stranden bakom hemmet. En man på cykel, Folke Hedqvist från grannbyn Kläppe, kom förbi och ser ett rött knyte flytande på vattnet. Han kastar sej ut och bär iland Ulla, som förmodligen dragits ut av en våg. Det visar sej att han varit upp i byn Gärdsta en gång och nu kommit på att han glömt en sak. Då vände han om och räddade på så sätt ett liv. Ödet eller?

Sune Gustafsson

Annonser
Taggad ,

Plats: Högvålen Tid: 1942 el 1943

Samtal till Berlin. En sommareftermiddag kom ett par in på vår gård, kvinnan var rödhårig och mycket elegant. Mannen i hennes sällskap var också väldigt prydlig. Pappa, som alltid gick besökande till mötes gjorde naturligtvis så även denna gång. Kvinnan frågade om det fanns telefon i gården och om hon i så fall fick låna den för att ringa ett samtal och naturligtvis fick hon det. Det var långt mellan byarna och telefonerna. Detta var långt före mobiltelefonernas tid och i vår by fanns bara fem abonnenter.

Mannen och kvinnan bjöds in i gammelstugan, där vi bodde på somrarna. Vi hade ett stort så kallat bondkök och en kammare. I köket stod telefonen på skrivbordet, som alltid flyttade med till stugan. Kvinnan följde med in men mannen föredrog att stanna ute på gården. Pappa visade var telefonen fanns och drog sig sedan tillbaka, men hörde att samtalet skulle gå till Berlin. Man fick vänta länge innan samtalet kopplades fram, men det var inget ovanligt på den här tiden. Skulle samtalet kopplas till ett annat land tog det förstås ännu längre tid än vanliga rikssamtal.

När det hände något utöver det vardagliga höll jag mig i närheten för att se och lyssna, så även denna gång. Pappa var en sällskaplig person och samtalade gärna med alla, men det här paret var dock inte så pratglada, kanske för att mannen pratade danska och inte förstod svenska så bra. Det tog säkert mer än någon timme och inne i gammelstugan undrade man förstås över vad detta var för människor, men kom fram till att det nog var en släkting till prästen i Funäsdalen. Pappa, som hade droskrörelse åkte ofta till Tännäs och hade hört talas om att man i Funäsdalen hade främmande från Tyskland.

Det här var under kriget och folk var nog mer uppmärksamma på det som hände i byarna då. Vi bodde nära norska gränsen och det var mycket militär aktivitet i området så alla var på sin vakt. Nåväl, tillbaka till gammelstugan där telefonen så småningom ringde två signaler och kvinnan ropades in. Vad som avhandlades vid telefonen kunde vi som var i stugan inte utröna då samtalet fördes på tyska, ett språk som ingen i familjen behärskade. Kvinnan fick prisuppgift från televerket och betalade för samtalen innan de åkte i väg.

Senare fick vi veta att kvinnan var Jane Horney, spionen som några år senare arkebuserades av danska motståndsmän ute på Östersjön. För mig var hon en vacker kvinna med rött hår som lånade telefonen för att ringa till Berlin.

Astrid Hjelm

Taggad , , , , , , , , ,
Annonser
%d bloggare gillar detta: