Skolminnen från Råndalen. Jag började skolan 1950 på hösten. Vi var nio stycken i min klass. födda på tre olika årtal. Anita, Sven-Olof och Gunnar 1942. Sonia och jag 1943. Irene, Kjerstin, Jan-Olof och Bertil 1944.
Första skoldagen fick jag som jag ville, sjunga en sång. Jag sjöng ”Farfar dansar gammalvals”, samtidigt stampade jag takten hårt med foten. Sonia gick om mig varje dag. Hon var morgonpigg och jag var trött. Ibland hade jag inte ens stigit upp när hon kom. När vi kom försent var det alltid på grund av mig. Varje dag började med att alla elever stod på rad i omklädningsrummet, vi hade vår givna plats i kön allteftersom vi satt inne i skolsalen. när fröken sa ”framåt” gick vi ordentligt in. Först sjöng vi och fröken spelade en psalm. Samma psalm hela veckan så att vi kunde lära oss den. Och så läste vi ”Fader vår” tillsammans. Dagen avslutades med psalmsång och så läste vi ”Herre välsigne oss”.
En gång hade vi julfest. Då gjorde vi ridå av svenska flaggan. En sketch var när Gunnar och jag spelade ”Erik du, Maja du”. Gertrud läste en dikt om ”Linnéa bor i skogen bland mossa, barr och ris”. Många verser, men hon kunde läsa alla prickfritt. Bertil red på en gunghäst och var prins. Gertrud var prinsessa med krona på huvudet. Jag stod bakom flaggan och sjöng. En vers minns jag: ”Han red i hundra veckor ty världen var så stor, så stor. Då kom han till det landet där pepparkakefolket bor. Och folket sade jo, jo, jo, och pojken sade proo, proo, proo. Så fick han sin prinsessa med krona på sin hjässa”. Margareta oppi ”salmuns” hade skänkt en fin docka som alla fick gissa namnet på. Helmer Backlund vann dockan. Den hette Mona-Lisa. Gissa om jag var avundsjuk!!
När jag gick i småskolan gjorde vi en skolresa till Furuvik. Jag blev så förskräckt när jag hörde var vi skulle resa. Jag var rädd att Furuvik låg i utlandet. Manfred skjutsade i sin bil och Per-Ivar i sin Plymoth. Jag åkte med Per-Ivar och flera satt i framsätet, vilket var förbjudet redan då. När vi åkte genom något större samhälle fick vi huka oss ner varannan gång ifall någon polis skulle se oss. Vi bodde i en skolsal. Helmer Backlund hade skickat en slant åt fröken som hon skulle köpa glass åt oss för. Jag hade fått en Killroy (stickad mössa med skärm) inför resan, den var grön. Dom var jättemoderna då och så hade mamma sytt ett nytt vitt flanellnattlinne år mig. Jag hade lätt för att bli åksjuk. men då fick jag gå till Inez i Mora och få lite parfym på en näsduk som jag fick lukta på efter vägen.
Vi gick i skolan sex dagar i veckan. Jag tror att vardagar slutade 13.40 och så gick vi halva lördagen. Skolan började alltid 09.00. sista timmen på lördagen hade vi alltid roliga timmen. Oftast läste fröken ur någon bok.
Ibland hade vi gymnastik inomhus. Då sköt vi ihop bänkarna. När vi gjorde rörelser på golvet var det som att golvet sög fast mig. Det var omöjligt att göra armhävningar och sit ups, men när vi stod och hoppade med benen rakt ut tyckte jag att jag var duktig.
Varje vår och höst fick vi åka till tandläkaren i Hede. Vi var jätterädda för honom. Måndagarna var han bakfull. Han rökte pipa och hade en stor schäferhund bredvid sig. Till tandläkaren följde alltid en förälder med. Ibland kom dr Wallman och hade läkarundersökning. En skolsköterska hette syster Evi. Sedan kom en yngre som hette Stina. Jag var rädd sprutorna. Syster Stina frågade Sonia vad hon åt för att hon hade så högt och fint blodvärde, ”bär och mjölk” svarade Sonia.
Ibland på söndagen kom prästen Fritz Karlén till skolan och hade högmässa. När det föddes något barn i byn så vart det dop. Fröken hade gjort så fint med en vit duk över katedern och så hade hon en privat fin skål som fungerade som dopfunt. Prästen hade en guldklackring med en svart sten på pekfingret. man kunde också se en strimla snus i mungipan. Han lade alltid sin hand på mitt huvud och sa ”här kommer lilla Karin”, han skorrade på bokstaven R.
Barnbespisningen hade Märit A på övre våningen i skolan, sedan fröken med familj flyttat därifrån. Innan dess gick vi till Ryn och åt. Det godaste jag visste var rökt pudding. Vi skulle ha med oss en egen tesked som Märet slog fiskolja i. Jag tyckte den var så god så jag tog med en dessertsked. Karl-Erik kräktes första gången och då slapp han fiskoljan sen.
Syslöjden hade Karin Söder. Det tyckte jag var roligt. Vi lärde oss sy, sticka, och virka. Jag har kvar min provlapp och slöjdpåse än. Karin var så duktig på att berätta för oss hur det var i Råndalen när hon var riktigt ung. Hon blev riktigt lyrisk när hon berättade om livet i fäbodvallen.
Selma Fredriksson var skolstäderska. Henne var det fart på. Jag såg aldrig att hon satt i lugnt och ro, hon var alltid på språng.
På rasterna lekte vi alltid. Vi hade ett skidspår runt skolgården där vi både tränade och hade tävling. Sommartid var det bollsparkning för pojkarna och flickorna fick sparka bollar mot uthusväggarna och så hopade vi hage. Vi hade ett utedass för flickorna och ett för pojkarna. Man fick noga kika bakom dasset så att inte pojkarna stod bakom och tittade.
Jag tror det var efter första advent vi gjorde julpyssel. Vi klippte silkespapper och gjorde smällkarameller och så klippte vi två hjärtan som vi sen gjorde små korgar av och hängde i granen. Dagen före jullovet var alltid lika spännande. jag kan känna än i dag hur det kändes. Spänning-förväntan-högtidlighet och så pirrigt. Skulle skolsalen se ut som förra året? Fröken hade väl inte glömt drömkakan och marängen? Och när fröken äntligen öppnade dörren var jag sprickfärdig. jo, då allt fanns på plats. Ett tänt ljus på varje bänk. en mugg varm choklad och en påse kakor bredvid. Och både drömmen, bullen, marängen, och knäcken fanns med. Ute var det mörkt men inne var det ett härligt sken av alla ljusen. Och så varje år en fin vinterbild målad på svarta tavlan av fröken. Och så läste fröken ”Lille Viggs äventyr på julafton”. Hon läste också julevangeliet någon dag innan jul men minns inte om de var på denna fantastiska dag.
Tänk att jag fått en sån omtänksam fröken!
Till varje examen fick vi plocka en liten blombukett och ställa på bänken. Jag gick alltid upp till Selma Fredriksson och fick en pensé av henne att stoppa i min bukett. Det var den finaste blomman jag visste. och så fin jag kände mig. Ny klänning som mamma sytt och nya rosetter i de två flätorna. Till examen fick våra föräldrar komma, dom fick sitta längst bak i skolsalen.
Till mor och fars- dag så fick vi rita och måla gratulationskort. Jag som inte hade någon pappa fick rita ett till mamma. Gunnar ritade ett morsdagskort till pappa.
Min pappa dog i cancer när jag var 4 år.
Gunnars mamma dog i cancer när han var 8 år.
Detta är vad jag minns från årskurs 1-6. En B-skola där alla var som en enda stor familj, där alla elever och föräldrar kände varandra, där en lärare hade alla ämnen och alla årskurser i en och samma lilla skolsal. Vi måste haft en bra lärare och fostrare – vad jag vet har det gått bra med oss allihop.
Ingrid Olofsson
Det dolda landskapet 