Kategoriarkiv: 1950-tal

Plats: Hackås föreningshus Tid: 1950-1960-talet

Får jag lov? En dag på vintern någon gång i mitten av 1950-talet fick jag följa med min far på föreningshuset för att titta på en gratis bio, förmodligen något jubileum för Konsumföreningen i byn. Salongen var proppfull med besökare och vi fick en plats på läktaren. Från läktaren hade man utsikt inte bara mot scenen där bioduken var neddragen utan även över den publik som satt i salongen. Mycket spännande för ett barn från Östnår som inte sett film tidigare. Av filmen kommer jag än i dag ihåg när Britta Borg svartsminkad och påbyltad sjöng ”Fat mammy brown”.

Min mor var medlem i byns konsumförening som alltid skötte serveringen på föreningshuset på trettondagsbalen. Innan dansen började uppförde femte och sjätte klass ett program på scenen, sång, spel och teater. Eleverna hade med fröken eller magisterns hjälp gjort ett program där minst en teateruppsättning ingick, ofta med tomtar, troll och älvor. De elever som hade lättast att lära sig replikerna utantill fick naturligtvis huvudrollerna. Behållningen från balen gick till den skolresa eleverna i sjätte klass fick göra. Min klass åkte till Trondheim i Norge. Oj, vad det var spännande att spela teater för så stor publik, föreningshuset var vid dessa trettondagsbaler alltid fullsatt. Roligt och spännande var även den dans som kom efter fikat där damerna i Konsumentföreningens kvinnogille serverade och hade bakat kakor och bullar. En orkester spelade upp till dans och naturligtvis ville vi flickor dansa, pojkarna var inte lika förtjusta så vi fick dansa med varandra. Dansa hade vi lärt oss hemma hos en väninna som hade en storasyster som kunde lära ut stegen. Problemet var bara att jag lärt mig föra som egentligen den manlige dansaren ska göra. Pappa bjöd upp mig och det tog ett tag innan jag insåg att det inte var jag som skulle föra, utan pappa.

Efter konfirmationen fick man börja gå på dans själv. På Hackås föreningshus anordnades dans var tredje lördag och då skulle vi dit och dansa. Jag bodde längst bort vid Rogstavägen i Östnår och hade en kilometer att gå ensam fram till kiosken i Östnår, där en av mina väninnor  var bosatt på den tiden. På vintern, för det var vintertid dansen ordnades i föreningshuset, på sommaren var det dansbanorna som gällde. Det var snö och kallt, jag var klädd i klänning, kappa och nylonstrumpor, nylonstrumporna frös fast på benen, som jag först fick värma upp hos min väninna och sedan efter de tre återstående kilometerna, vid framkomsten på toaletten, en trappa ned i källaren. Varför hade man inte tjocka yllestrumpor utanpå? Dem hade man kunnat ta av på toaletten, dit man ändå måste gå för att värma upp benen.

En trapp ledde upp till en farstu med biljettluckan till vänster där man köpte biljett som revs av från en stor rulle. Vid mina första danser klarade man sig med fem kronor som räckte till både inträde och fika i pausen, sedan höjdes priset till tio kronor. En glasad dubbeldörr ledde in till hall och kapprum. Vid en lång disk till höger lämnade man sina ytterkläder och ytterskor och bytte till högklackade dansskor. Innan man gick in i danssalen måste man gå en trappa ned till vänster på toaletten för att bättra på sitt utseende, kamma håret och måla läpparna. Vid ingången till salen stod en man och tog emot biljetten, beviset att man löst in sig. Vid dörren stod alltid i minst dubbla eller tre och fyrdubbla rader av kavaljerer som man fick bana väg genom fram till någon ledig stol runt de två sidväggarna eller ställa sig framför stolarna om alla var upptagna och vänta på att bli uppbjuden. Handväskan satte man under en stol. Jag tror inte man skulle våga göra det i dag. Rakt fram i salen fanns en scen där orkestern som bestod av gitarrer, blåsinstrument och orgel samt en sångerska. En trapp från kapprummet ledde upp till läktaren där de som inte dansade satt och tittade ned på de dansande. Till höger från danssalen låg caférummet med kök.
Förväntansfulla stod vi eller satt och väntade på att bli uppbjudna. Kavaljererna rörde sig från sin plats vid dörren fram till den utvalda och sa ”Får jag lov”. Det spelades alltid två danser efter varandra som man dansade med samma kavaljer, sedan blev man förd tillbaka till den plats där man stått eller suttit. Det var inte vanligt att damerna bjöd upp annat än på damernas, en dans där man bjöd upp den kavaljer man fått dansa mest med. Kavaljererna hade då som nu olika dansstilar, många kunde de rätta stegen och var duktiga dansörer, andra bara gick i takt till musiken och några var överförfriskade och raglande försökte de sig på att föra i dansen, utan större resultat. Det fanns vissa man absolut inte ville dansa en enda dans med, så fort man såg att vederbörande tittat mot en, smög man bakom andra och gömde sig och hoppades någon man ville dansa med skulle bjuda upp. När sista dansen klingat ut försökte vi prata med någon kavaljer med bil om de kunde köra oss hem och bli bjudna på nattfika. Min väninna och jag brukade turas om att bjuda, våra mammor hade gjort i ordning kakfat och förberett för kaffe eller te.

På Hackås föreningshus hölls även auktioner, både dödsbon- och välgörenhets-, som Röda korsets skördeauktion. Röda korsets damer gick före auktionen runt och tiggde grönsaker och annat till skördeauktionen som hölls runt Mikaeli.

Anita (Dahlman) Allberg fd. Östnår, Hackåsbo

Annonser
Taggad , , , , ,

Plats: Högvålen Tid: 1950-talet

Joe Hills aska. En av mina farbröder var gift med Ester Hägglund från Gävle. Hennes bror Joel emigrerade till Amerika och blev känd i hela världen som Joe Hill (fackföreningsaktivist, organisatör, diktare och sångare).
Mannen som aldrig dog, hans minne kommer nog leva vidare men själv avrättades han den 19 november 1915, dömd för ett mord han säkerligen inte begått och aldrig erkände och som av många ansågs vara ett justitiemord. Fyrtio år efter Joes avrättning kom ett paket adresserat till hans syster som var gift och bosatt i Högvålen. Det innehöll askan efter hennes bror. Han hade önskat att askan skulle spridas över hela världen, vilket också skedde.
Nu till mitt minne. Jag var tillfälligt hemma i byn för att hälsa på i mitt föräldrahem och tittade som vanligt in till faster Ester. När jag kom in i hennes kök satt hon vid köksbordet. Hon verkade tankfull och sorgsen och framför henne låg en stålgrå silkespåse med ett grått omslagspapper under. Stämningen i rummet var märklig, det kändes som fjärilar av minnen, funderingar och obesvarade frågor som svävade runt hennes huvud. Vi satt båda tysta en lång stund. Så reste sig faster Ester, tittade på mig och sa lugnt och stilla.
”Det här är askan efter min bror Joel. Någon fin dag ska jag gå till Gammelvallen (en kulle ovanför vår gård) och strö ut eller gräva ner askan där.”
Det gjorde hon också, hon gick ensam och uppfyllde sin brors sista önskan. Han som blev känd över hela världen för att genom sina dikter och sånger samla arbetarna till kamp för en drägligare tillvaro. Hon, hans starka, kloka och alltid vänliga syster hamnade i en liten ödemarksby i Härjedalen. Nog finns det många märkliga öden värda att minnas.

Astrid Hjelm

Läs en intervju med Astrid Hjelm i Länstidningen

Joe Hills sista önskan 1915 var ”sprid min kropp som aska / för en lekfull vindil när jag dör, / och låt den falla ner som regn / på nån jordisk blomsteräng.” Askan delades upp i hundratals kuvert och skickades ut till IWW:s fästen (Industrial Workers of the World) i USA och till en rad länder jorden över, för att spridas för vinden året efter hans död. Det finns uppgifter om kuvert som kom på avvägar och dök upp igen efter många år.

Redaktionen

——————————————-

Mitt testamente

Mitt testamente blir helt kort
ty där finns inget att ge bort.
Det är ej stort att orda om:
”Bort går jag naken som jag kom.”
Så sprid min kropp som aska
för en lekfull vindil när jag dör,
och låt den falla ner som regn
på någon jordisk blomsteräng.
Kanhända att en blomma då
som slokar nytt liv kunde få.
Så vill jag ha det. Lycka till
ni alla människor.

Joe Hill

Taggad , ,

Plats: Sikås Tid: 50-talet

Torsk med getmjölk. På skolan i Sikås på 50-talet kom mjölken från mejeriet i byn. En dag luktade det inte som det brukade i matsalen. Från mejeriet hade man skickat fel mjölk, getmjölk! Vi tvingades dricka den och det var inte lätt, åtminstone inte för mig. Inte nog med det, nästa dag var det kokt torsk med sås gjord på getmjölk. Mitt emot mig satt en klasskompis som försökte få i sig maten men kräktes upp allt som kom i retur åter till tallriken. Detta var kanske den livsavgörande händelse som gör att jag fortfarande inte äter getost.

Ett mera positivt minne av mejeriet är när vi barn fick komma in där messmöret kokades och av kokerskan fick ett papplock med varmt messmör. Jag minns fortfarande precis hur det luktade på mejeriet.

Ulla Palmqvist fd Jonsson

Plats: Väster Övsjö, 840 64 Kälarne Tid: 1950-talet

P1030099

Badhuset. Foto: Bernt Källström

Lördagsbadet. Från Väster Övsjö, den lilla byn med världens vackraste himmel vimlar det av minnen. I Badhusparken, en park med installationer, står ett gammalt badhus som byggdes när Lort-Sverige skulle utrotas.

Jag gick den kilometerlånga vägen till badhuset varje lördag då det var allmänt bad där. Kvinnorna badade först och karlarna därefter. Det fanns karbad och bastubad att välja emellan. Tant Amanda som skötte badhuset satt där och tog betalt. Det var dyrare att bada i badkaret och eftersom vi hade ont om pengar så fick jag alltid bada bastu.

Jag var så avundsjuk på dem som satt och gonade sig i badkaret. Jag kommer särskilt ihåg en kvinna som var gravid i nionde månaden. Hon var helt ogenerad när hon klädde av sig och kröp ner i badkaret. Jag hade aldrig sett en naken, gravid kvinna förut. Hon såg ut som om hon skulle spricka vilken sekund som helst.

När jag badat färdigt traskade jag hemåt så glad i hågen. Jag var ren, varm och hemma väntade den nyinköpta Bild-Journalen.

Tänk vilka lördagar jag upplevde då!

Berit Källström

Taggad ,

Plats: B-skolan i Råndalen, Hede Tid: 1950-1956

Skolminnen från Råndalen. Jag började skolan 1950 på hösten. Vi var nio stycken i min klass. födda på tre olika årtal. Anita, Sven-Olof och Gunnar 1942. Sonia och jag 1943. Irene, Kjerstin, Jan-Olof och Bertil 1944.

Första skoldagen fick jag som jag ville, sjunga en sång. Jag sjöng ”Farfar dansar gammalvals”, samtidigt stampade jag takten hårt med foten. Sonia gick om mig varje dag. Hon var morgonpigg och jag var trött. Ibland hade jag inte ens stigit upp när hon kom. När vi kom försent var det alltid på grund av mig. Varje dag började med att alla elever stod på rad i omklädningsrummet, vi hade vår givna plats i kön allteftersom vi satt inne i skolsalen. när fröken sa ”framåt” gick vi ordentligt in. Först sjöng vi och fröken spelade en psalm. Samma psalm hela veckan så att vi kunde lära oss den. Och så läste vi ”Fader vår” tillsammans. Dagen avslutades med psalmsång och så läste vi ”Herre välsigne oss”.

En gång hade vi julfest. Då gjorde vi ridå av svenska flaggan. En sketch var när Gunnar och jag spelade ”Erik du, Maja du”. Gertrud läste en dikt om ”Linnéa bor i skogen bland mossa, barr och ris”. Många verser, men hon kunde läsa alla prickfritt. Bertil red på en gunghäst och var prins. Gertrud var prinsessa med krona på huvudet. Jag stod bakom flaggan och sjöng. En vers minns jag: ”Han red i hundra veckor ty världen var så stor, så stor. Då kom han till det landet där pepparkakefolket bor. Och folket sade jo, jo, jo, och pojken sade proo, proo, proo. Så fick han sin prinsessa med krona på sin hjässa”. Margareta oppi ”salmuns” hade skänkt en fin docka som alla fick gissa namnet på. Helmer Backlund vann dockan. Den hette Mona-Lisa. Gissa om jag  var avundsjuk!!

När jag gick i småskolan gjorde vi en skolresa till Furuvik. Jag blev så förskräckt när jag hörde var vi skulle resa. Jag var rädd att Furuvik låg i utlandet. Manfred skjutsade i sin bil och Per-Ivar i sin Plymoth. Jag åkte med Per-Ivar och flera satt i framsätet, vilket var förbjudet redan då. När vi åkte genom något större samhälle fick vi huka oss ner varannan gång ifall någon polis skulle se oss. Vi bodde i en skolsal. Helmer Backlund hade skickat en slant åt fröken som hon skulle köpa glass åt oss för. Jag hade fått en Killroy (stickad mössa med skärm) inför resan, den var grön. Dom var jättemoderna då och så hade mamma sytt ett nytt vitt flanellnattlinne år mig. Jag hade lätt för att bli åksjuk. men då fick jag gå till Inez i Mora och få lite parfym på en näsduk som jag fick lukta på efter vägen.

Vi gick i skolan sex dagar i veckan. Jag tror att vardagar slutade 13.40 och så gick vi halva lördagen. Skolan började alltid 09.00. sista timmen på lördagen hade vi alltid roliga timmen. Oftast läste fröken ur någon bok.

Ibland hade vi gymnastik inomhus. Då sköt vi ihop bänkarna. När vi gjorde rörelser på golvet var det som att golvet sög fast mig. Det var omöjligt att göra armhävningar och sit ups, men när vi stod och hoppade med benen rakt ut tyckte jag att jag var duktig.

Varje vår och höst fick vi åka till tandläkaren i Hede. Vi var jätterädda för honom. Måndagarna var han bakfull. Han rökte pipa och hade en stor schäferhund bredvid sig. Till tandläkaren följde alltid en förälder med. Ibland kom dr Wallman och hade läkarundersökning. En skolsköterska hette syster Evi. Sedan kom en yngre som hette Stina. Jag var rädd sprutorna. Syster Stina frågade Sonia vad hon åt för att hon hade så högt och fint blodvärde, ”bär och mjölk” svarade Sonia.

Ibland på söndagen kom prästen Fritz Karlén till skolan och hade högmässa. När det föddes något barn i byn så vart det dop. Fröken hade gjort så fint med en vit duk över katedern och så hade hon en privat fin skål som fungerade som dopfunt. Prästen hade en guldklackring med en svart sten på pekfingret. man kunde också se en strimla snus i mungipan. Han lade alltid sin hand på mitt huvud och sa ”här kommer lilla Karin”, han skorrade på bokstaven R.

Barnbespisningen hade Märit A på övre våningen i skolan, sedan fröken med familj flyttat därifrån. Innan dess gick vi till Ryn och åt. Det godaste jag visste var rökt pudding. Vi skulle ha med oss en egen tesked som Märet slog fiskolja i. Jag tyckte den var så god så jag tog med en dessertsked. Karl-Erik kräktes första gången och då slapp han fiskoljan sen.

Syslöjden hade Karin Söder. Det tyckte jag var roligt. Vi lärde oss sy, sticka, och virka. Jag har kvar min provlapp och slöjdpåse än. Karin var så duktig på att berätta för oss hur det var i Råndalen när hon var riktigt ung. Hon blev riktigt lyrisk när hon berättade om livet i fäbodvallen.

Selma Fredriksson var skolstäderska. Henne var det fart på. Jag såg aldrig att hon satt i lugnt och ro, hon var alltid på språng.

På rasterna lekte vi alltid. Vi hade ett skidspår runt skolgården där vi både tränade och hade tävling. Sommartid var det bollsparkning för pojkarna och flickorna fick sparka bollar mot uthusväggarna och så hopade vi hage. Vi hade ett utedass för flickorna och ett för pojkarna. Man fick noga kika bakom dasset så att inte pojkarna stod bakom och tittade.

Jag tror det var efter första advent vi gjorde julpyssel. Vi klippte silkespapper och gjorde smällkarameller och så klippte vi två hjärtan som vi sen gjorde små korgar av och hängde i granen. Dagen före jullovet var alltid lika spännande. jag kan känna än i dag hur det kändes. Spänning-förväntan-högtidlighet och så pirrigt. Skulle skolsalen se ut som förra året? Fröken hade väl inte glömt drömkakan och marängen? Och när fröken äntligen öppnade dörren var jag sprickfärdig. jo, då allt fanns på plats. Ett tänt ljus på varje bänk. en mugg varm choklad och en påse kakor bredvid. Och både drömmen, bullen, marängen, och knäcken fanns med. Ute var det mörkt men inne var det ett härligt sken av alla ljusen. Och så varje år en fin vinterbild målad på svarta tavlan av fröken. Och så läste fröken ”Lille Viggs äventyr på julafton”. Hon läste också julevangeliet någon dag innan jul men minns inte om de var på denna fantastiska dag.

Tänk att jag fått en sån omtänksam fröken!

Till varje examen fick vi plocka en liten blombukett och ställa på bänken. Jag gick alltid upp till Selma Fredriksson och fick en pensé av henne att stoppa i min bukett. Det var den finaste blomman jag visste. och så fin jag kände mig. Ny klänning som mamma sytt och nya rosetter i de två flätorna. Till examen fick våra föräldrar komma, dom fick sitta längst bak i skolsalen.

Till mor och fars- dag så fick vi rita och måla gratulationskort. Jag som inte hade någon pappa fick rita ett till mamma. Gunnar ritade ett morsdagskort till pappa.
Min pappa dog i cancer när jag var 4 år.
Gunnars mamma dog i cancer när han var 8 år.

Detta är vad jag minns från årskurs 1-6. En B-skola där alla var som en enda stor familj, där alla elever och föräldrar kände varandra, där en lärare hade alla ämnen och alla årskurser i en och samma lilla skolsal. Vi måste haft en bra lärare och fostrare – vad jag vet har det gått bra med oss allihop.

Ingrid Olofsson

Taggad , , , , , , , , , , , , ,

Plats: Tänndalen Tid: 1950-talets mitt

Guldgula. Dofter förknippade med mat följer en genom livet. Min starkaste matdoft som fortfarande framkallar ljuva minnen och välbehag är doften från Våffelvallen i Tänndalen, Härjedalen. För det mesta lagade vi själva vår mat i det hyrda huset. Men någon gång tog vi promenaden bort till den lilla stugan. Redan på avstånd kändes doften. I mitt minne är huset lågt bruntimrat med gräs på taket.
Därinne var röken ännu starkare och doften … denna doft av de godaste nygräddade våfflor jag någonsin ätit, med vispgrädde och hjortronsylt, guldgula och frasande.

Eva Swedenmark

Taggad , ,

Plats: Tänndalen Tid: mitten av 50-talet

Till topps. I Härjedalen lärde jag mig som barn att det alltid finns ytterligare en topp att sträva till. Vi var i Tänndalen några somrar, hyrde hus. Det var femtiotal. Varje morgon gick vi på fjällpromenad med matsäck. mackor, saft, kaffe i termos. Pappa pekade på en topp. Dit ska vi! Men när vi kom dit såg vi att vi inte alls var på toppen, det fanns nya mål att sträva efter. Tror det blev en lärdom för livet för mig.

Eva Swedenmark

Taggad , , , , ,

Plats: Stora Stensjön Tid: 1955

Stora Stensjön 1955, ur Eva Sundins familjealbum.

Stora Stensjön 1955, ur Eva Sundins album.

Under vatten. Två familjer på totalt nio personer samlas i Jänsmässholmen. Vi ligger över i den lilla samestugan Gråbo som är den ena kvinnans föräldrahem.
Sällskapet ska gå den långa vägen till Stora Stensjön, där två av kvinnans bröder och föräldrar bor med sina familjer på sommarvistet. Efter en dags vandring ligger vi över i en kåta vid Långvattnet. Där hämtas sällskapet upp med motorbåt och vägen att gå blir betydligt kortare. Kvinnan född same, har med sina två yngsta döttrar, två och fyra år, den tioåriga sonen och maken. Vår familj består av mor och far, jag elva år och min bror nio år. Väl framme i Stensjön får vi installera oss i ömsom kåtor och ömsom nybyggda baracker.
Nu följer två spännande veckor. Fiske både i bäck och sjö, renskiljning, rökning av både fisk o kött. Leka med de uppfinningsrika samebarnen som är jämnåriga med oss. Studera Spökis flygplan som med jämna mellanrum landar vid samevistet. Det pågår mätningar för att så småningom höja vattenståndet och bilda ett vattenmagasin. Det lilla sommarvistet med kåtor och baracker kommer att läggas under vatten, djupt vatten. Veckorna finns bevarade som svartvita foton i mina föräldrars efterlämnade fotoalbum. I minnet ett sällsamt skimmer av en sommar inte någon annan lik och som aldrig kunde upprepas.

Eva Sundin

Plats: På stranden av Halån Tid: En sommar i början av 1950-talet

Blöta tändstickor. Min bror och jag var på fisketur på Krokvågsskogen i Halån. Plötsligt sade min bror: Titta! På en kulle stod en förtorkad gran. Den var skalad och inlaxad satt en sticka så att allt liknade ett kors. Min bror hade varit här på slutet av 1940-talet tillsammans med en kamrat. Den lilla granen berättade om en tragedi, en ung pojke som frös ihjäl efter att ha trampat igenom isen. Han hade olovandes lånat sin fars bössa för att skjuta en mård. I stället sköt han en älg, skar av den ena skanken för att ta hem den. Tändstickorna var blöta och låg i armhålan för att torka. Han frös ihjäl. Nästa dag hittades han död.
Jan Lindström

Taggad , , , , ,
Annonser
%d bloggare gillar detta: