Kategoriarkiv: Strömsunds kommun

Plats: Högnäset Tid: Maj 2014

Plockepinn. Jag hade nyss kommit hem från Kanada. Det var i maj 2014 och jag åkte hem till morsans och farsans gård i Tåsjön för att omgruppera. Skogarna på Kanadas västkust var så jäkla häftiga, bortom min föreställningsförmåga och skogarna i Sverige kändes rätt tråkiga, om man säger så. Men ändå, jag gick in i skogen för det hade varit stormfällning, träden låg som ett plockepinn. Jag började klättra och gå balansgång, hoppade mellan stammar. Snart var jag fem eller sex meter upp i luften. Det låg träd överallt; det blev ett äventyr att ta sig fram. Det var på sätt och vis häftigare än allt jag sett i Kanada. Det var en rå skönhet i den slaktade skogen.

Nu är allt borthugget. Farsans och morsans gård ligger som en skokartong på prärien. Känner mig lite mindre hemma när jag kommer hem: tänker att skogen och jag hade nåt att säga varandra. Känns lite trist att snacka med stubbar.

Hugo Ström

Annonser
Taggad ,

Plats: Backe Tid: 2000

En gammal Amazon.

Vår köpesannons hade givit svar från Backe. En lördag for vi dit, med biltrailer för säkerhets skull. Vi sökte en Amazon, helst en tidig sextiotalare i hyfsat skick.Den gråblå som vi fick se i Backe hade tjänstgjort som jaktbil några år. Passagerarsätet fram var urplockat, kanske för att hunden skulle få en egen plats. Men eventuellt fanns sätet kvar någonstans.

Vi slog till och blev tredje ägare på folkskollärare Anderssons Amazon från 1961. Han som beställde en treväxlad bil, fast de fanns fyrväxlade.

Vi var nöjda med köpet när vi körde över Fjällsjön med folkskollärarens Amazon på trailern.

Nu är den över femtio år, har en del skavanker så klart, men rullar några hundra mil varje år.

Sara

Taggad , ,

Plats: Stekenjokk Tid: 1976

Vårflod i midsommartid. Under ett antal år på 1970-talet arrangerades ett välkänt skidlopp på fjället Stekenjokk. Kända skidåkare av båda könen deltog varje år i tävlingarna.År 1976 hade jag ett uppdrag att under midsommarnatten svara för parkering och ordning vid detta något speciella arrangemang.

Tävlingarna genomfördes delvis i strålande väder med föredömligt arrangörskap.

Efter tävlingarnas slut, vid 02.00, anträdde jag hemresan mot Strömsund. Efter någon kilometer nära trädgränsen upplevde jag något som etsat sig fast i mitt minne. I den dryga metern djupa snön grönskade små björkar. De små björklöven verkade trivas trots den kylslagna omgivningen. Väl framme i Gäddede lockade en helt annan naturupplevelse. Det mäktiga Hällingsåfallet med dess djupa kanjon. En riklig, sen vårflod hade bidragit till att det mitt i sommaren fortfarande var ett mäktigt naturens skådespel.

Björn Hjortling

Taggad , , , , , ,

Plats: Sikås Tid: 50-talet

Torsk med getmjölk. På skolan i Sikås på 50-talet kom mjölken från mejeriet i byn. En dag luktade det inte som det brukade i matsalen. Från mejeriet hade man skickat fel mjölk, getmjölk! Vi tvingades dricka den och det var inte lätt, åtminstone inte för mig. Inte nog med det, nästa dag var det kokt torsk med sås gjord på getmjölk. Mitt emot mig satt en klasskompis som försökte få i sig maten men kräktes upp allt som kom i retur åter till tallriken. Detta var kanske den livsavgörande händelse som gör att jag fortfarande inte äter getost.

Ett mera positivt minne av mejeriet är när vi barn fick komma in där messmöret kokades och av kokerskan fick ett papplock med varmt messmör. Jag minns fortfarande precis hur det luktade på mejeriet.

Ulla Palmqvist fd Jonsson

Plats: Ollebacken Tid: juli 1982

Fritt sommarliv. Vi byggde en koja under skogstraktorn, min bror och jag, och kände spänningen under den stora maskinen som man aldrig visste när morbror skulle köra igång. Vi kröp in hos grisarna och somnade i deras mysiga stia efter att ha plockat älamunken i stora fång och matat dem med – vet ni att de heter grisblommor egentligen, de blommorna som vissa kallar rallarros? De heter så bara för att grisar älskar dem så mycket. Jag ryktade min och mormors älsklingsko Ståta, fjällkun som var så oändligt snäll och så tålmodigt lät mig luta mig mot hennes varma mage medan mjölkmaskinen tickade. Vi kröp ner i höet uppå gälla och grävde gångar och var alldeles hemliga för världen. Barndomens somrar hos mormor och morfar var oändliga. Varma, soliga, dammiga och fria. Morfar och mormor som alltid jobbade och alltid hade tid för oss. Morfar som sa ”Faror lurar överallt” och hela vilda världen som lockade och fanns. Frihet. Barndomens frihet.

Anna Backlund

Taggad , , , ,

Plats: Tallgläntan, Gåxsjö Tid: cirka 1963

Debutanterna. På 60-talet när jag var tonåring fanns en regel att innan konfirmationen fick man absolut inte gå på dans! Det blev en stor händelse när det blev dags. Jag och min kompis började förberedelserna redan klockan fyra på eftermiddagen, brunkräm, mascarakaka med borste som man spottade på, öl som läggningsvätska i håret, papiljotter mm. Ja det tog sin tid att bli fin …  Väl på Tallgläntan i Gåxsjö var det med skräckblandad förtjusning vi gick ut på golvet. Vi ville stå längst fram för att bli uppbjudna men rädslan för att trampa fel på ett, två, tre, ta ihop, gjorde att vi ställde oss lite bakom främsta ledet. Det var i alla fall viktigt att uppträda så att ingen kunde tro att det var första gången vi var på dans.
I pausen träffade vi min kompis storasyster och vi stod tillsammans med henne och några av hennes vänner en bit ut på golvet. Då sa hon högt och ljudligt: ”De hännan dom gär debut i kväll dom”. Om det påverkade våra chanser att dansa minns jag inte, men det var inte vad vi ville att hon skulle avslöja.

Taggad , , , , , ,

Plats: Sikås Tid: 1954

Sotat glas. Solförmörkelsen 1954 är ett starkt minne. Hela familjen satt ute i trädgårdsmöbeln på gräsmattan. Jag var fem år och min pappa hade sotat glasskivor som vi skulle titta igenom. Tur att kunskapen fanns redan då att det var viktigt att skydda ögonen.

Taggad , ,

Plats: Bakom Gunnar Johanssons ladugård i Sunnansjö, Backe Tid: Slutet av augusti, 1970

Lingonen hade just mognat. Jag arbetade som vanligt den dagen på röntgenavdelningen vid lasarettet i Backe.
Det var en vacker afton när jag efter arbetets slut klockan fem gick hem till min familj. En afton som gjord för att plocka bär. Därför frågade jag min man Sven-Olof, våra barn Eleonore (9 år) och Ola (7 år), om de ville följa med ut i lingonskogen. Svaret blev nej, alla hade sitt att göra.
Sven-Olof skulle ha ett möte på Backe IF för fotbollsektionen. Eleonore hade inte lust med någon bärplockning, inte heller Ola eftersom han höll på att bygga en hundkoja.
Beslöt då att själv fara till skogen.
Eftersom det var sent på dagen, tog jag bara min bärplockare och två tiolitershinkar med mig. Beräknade att vara åter hemma efter ungefär två timmar.
Sedan jag berättade mina planer för familjen cyklade jag iväg till Sunnansjö.
En bit ovanför Gunnar Johanssons ladugård lämnade jag cykeln och gick in i skogen.
Där var det ganska tät skog och därför inte speciellt gott om lingon.
Började ändå plocka och fick så småningom en hink full.
Så kom Ola, han hade tröttnat på sitt hundkojebygge och cyklat till Sunnansjö för att se om jag var klar med bärplockningen.
Han hade bara träskor på fötterna, ingen speciellt bra sko för skogspromenader.
Vi tyckte dock att vi hade nära hem och därför kunde träskorna duga för en kort stund i skogen. Snart skulle vi cykla hem, men först skulle den andra hinken fyllas med lingon.
Vi pratade och plockade. Allt längre in i skogen kom vi. Till sist var båda hinkarna fyllda med härliga röda lingon.
Nu var det dags att gå ned till våra cyklar vid vägen.
Det hade blivit mulet och ett tätt duggregn föll. Vi stod ett tag och lyssnade. Allt var tyst, endast en ugglas hoande hördes. Trafiken på vägen som vi hört hade nu upphört. Det var kväll.
Skyndsamt tog jag en hink i vardera handen och började min vandring tillsammans med Ola ner till vägen.
Vi gick och gick men kom aldrig fram. När vi hade gått ungefär en halvtimma fick vi höra ett vattenbrus. Då förstod jag att vi hade gått vilse en stund. Vi hade gått mot forsen i Fjällsjöälven i stället för mot vägen.
Eftersom jag nu hade klart för mig vart vi var så vände vi och gick i motsatt riktning. Till den åtrådda vägen och cyklarna. Nu var vi ganska trötta, både Ola och jag. Ola var jätteduktig trots att han bara var sju år. Han ropade muntra tillrop till mig och sprang i sina träskor. Hans fötter hade nu blivit mycket blöta eftersom det var myrmark där vi for fram.
Vi var inte speciellt rädda, för vi var säkra på att nu var vi på rätt väg.
Efter en lång vandring i snårskogen och över myren kom vi så äntligen fram till en väg som jag först inte kände igen eftersom jag tyckte att vi kom fram på fel sida om den. Det var vägen i Noret som vi hamnat på. Allting verkade väldigt underligt. Det var nu nära midnatt. Ola var blöt, trött och hungrig men ändå vid gott mod eftersom det var han som sett vägen först.
Nu kändes de fem kilometrarna vi hade att gå för att komma till Sunnansjö nästan oövervinnerliga.
Efter att ha pustat ut vid vägkanten, ätit lite lingon och druckit upp medhavd saft började vi i sakta mak promenera vägen hemåt. Vi hade bara gått några meter när det plötsligt kom en bil. Det var Nils Abrahamsson från Backe som varit på besök i Noret och nu var på hemväg i sin Saab.
Den glädje som vi kände går knappast att beskriva. Vilken tur vi hade haft att denna snälla hjälpsamma person just då befann sig i Noret och förbarmade sig över oss, två skogsluffare.
Nils satte bärhinkarna i bagaget och vi fick sätta oss i hans fina bil, sen skjutsade han oss ända hem till vår bostad på Lasarettsvägen, mitt emot lasarettet.
Det var straxt efter midnatt när vi äntligen var hemma. Just då kom även Sven-Olof hem från sitt Backe IF-möte. Han hade inte upptäckt att vi hade varit borta under kvällen. Eleonore låg i sin säng och sov lugnt.
Efter en dusch, mycket varm choklad med smörgås, så kröp vi ner i våra sängar och somnade ovaggade. Våra drömmar handlade om snårskogar, vattenfall, myrar och lingon samt naturligtvis om vår räddare Nils Abrahamsson i sin SAAB.
Nästa dag gick vi till Sunnansjö och hämtade våra cyklar som stod kvar där vi lämnat dem.
Du som läst den här berättelsen tänker kanske så här: ”Ingen människa kan väl gå vilse bakom Gunnar Johanssons ladugård”. Förklaringen är nog den att jag var ingen ”riktig” Fjällsjöbo från början. Jag var ju en burträskare. Därför var det ju inte alls så konstigt ändå.

Gun-Britt Abrahamsson

Taggad , , , , , , ,

Plats: Öhn Tid: 1982

Beppemötet. Vi höll på att sätta upp ett hus i Laxviken som vi köpt i Strömsund. Ett timmerhus, typ Per-Albintorp, som vi först rivit ner, märkt upp, fraktat till Laxviken och sedan bit för bit byggde upp på ny grund. Det blev många turer till Strömsund för att handla eller bara koppla av. Av nån anledning hade jag snappat upp att Beppe Wolgers skulle ha en utställning i gamla skolan på Öhn, där han numera bodde, i alla fall på somrarna. Alla älskade vi ju Dunderklumpen och jag tror till och med att vi såg filmen i Strömsund. Sagt och gjort jag och barnen åkte ut till Öhn, hittade skolan och gick förväntansfulla in. Det var inga fler besökare där. På väggarna färgstarka tavlor, många naivistiskt målade. En tavla som föreställde en grön äng med mycket blommor tilltalade mig, men det för mig höga priset på 800 kr avskräckte.
Plötsligt stod Beppe i dörröppningen från ett litet rum intill. Han hälsade vänligt och frågade om vi tyckte om hans konst, visst gjorde vi det. Vi blev dock så tagna av att se honom i egen hög person att vi nog var stumma allihopa. Tavlan och det magiska mötet med Beppe kunde jag inte glömma.
Många år senare var jag på ett galleri i Östersund där fanns en tavla av Beppe men ett helt annat motiv och betydligt dyrare. Jag kände att jag ville ha tavlan men stod och tvekade. Plötsligt kom en solstråle som spelade över tavlan, jag kände att det var Beppes ande (han var död då) som talade till mig så jag slog till.
Motivet är ett vitt hus med knallrött staket, ett knallrött äppelträd, en liten flicka med en hund och en rosa himmel.

Eva Sundin

Taggad , , , , , , ,

Plats: Norråker Tid: Midsommardagen, 2006

Ögon som kunde berusa en natt. Midsommardagens dans var slut, men natten var ung och klockan bara barnet. Några av dansens besökare hade bestämt sig för att fortsätta festligheterna nere vid sjön. Jag gick bredvid killen som jag tidigare på kvällen dömt ut, men som jag nu inte kunde slita blicken ifrån.

Jag var 14 år, egentligen alldeles för ung för att gå på dans, men mamma tyckte att det var klart jag skulle följa med, här kände ändå alla varandra. Utom han och jag.

Vi pratade och skrattade om allt mellan himmel och jord, och innan jag visste ordet av bar jag hans gitarr på ryggen och hans pilotsolglasögon på huvudet.

Vi hamnade efter alla andra, möjligtvis med flit, för att fråga ut varandra om allt – vilka vi var och varför vi aldrig hade setts förr. Han var några år äldre än mig och från grannbyn, och ju mer han pratade desto mer kär blev jag.

Sommarnatten var ljus och varm, jag bar en blårandig huvtröja och neongula strumpor i ett par ljusrosa ballerinaskor. Han hade piercing i tungan och ögon som kunde berusa en natt.
Innan jag hade påbörjat min nästa mening drog han mig till sig, tittade på mig och kysste mig.

Det var den allra första gången jag blev kysst och första gången någonsin jag blev kär.

Emelie

Taggad , , ,
Annonser
%d bloggare gillar detta: