Plats: Vattviken Tid: 60-70- och 80-tal

Den mörkare delen av sjön.
Om man tar sin lilla roddbåt som man hittar nere vid den gamla sågen i Vattviken och ger sig ut på sjön och ror till vänster kommer man till ett mörkt och trollskt ställe. Det är djupt till botten av sjön där och höga klippor täckta med mossa och grannskog utgör stranden. Inget badställe alltså. När man dessutom tänker på den där prästen som en gång drunknade där någonstans vill man bara ro vidare, fort, för att komma till ett vänligare ställe. Problemet med stränderna på den sidan Hoverberget är att de inte är speciellt vänliga, de är fyllda med klippor och sten, det är skuggigt och man väntar hela tiden på att man ska gå på grund på en klippa som döljer sig under vattnet. Det finns dock bra solklippor där som man kan ligga hela dagarna på om man så vill, de där somrarna -82, -83 och -84 nyttjades de friskt av ett gäng tonåringar. Numera har man riggat upp en undervattenskamera vid en av holmarna precis utanför land för att försöka fånga storsjöodjuret på bild. Jag skulle rekommendera att man fotograferar inåt land istället, mörkret, mossan, granarna, klipporna är värda vår uppmärksamhet. Går man från sjön uppåt kommer man så smånigom till ett raserat sommarfjös, på vägen upp till fjöset passerar man ännu en klippa, en klippa om fick mig och mina bröder att förskräckt undra om det var där trollen i tomtebobarnen bodde. I sommarfjöset hade mina morföräldrar sina kor på sommaren, eller rättare sagt, de vandrade i skogen som omgav fjöset och blev mjölkade av gårdsfolket morgon och kväll. En gång lär de ha mjölkats av unga män och kvinnor iförda danskläder som tidigt på morgonen bestämt sig för att hjälpa sin vän när de kom hem från om det nu var Fröjdholmen eller Galhammarudden. Men mitt speciella minne från Änga som den där skogsbiten runt sommarfjöset heter har egentligen inte med sommar och båtfärder att göra. Det var när min morbror tog med mig och min bror dit bort och gjorde en saga, han fotograferade oss och en del små tomtar som han plockat ur jullådan där hemma. Han satte in bilderna i ett album och skrev texter till. Det kändes betydelsefullt. Jag tror att det var på vintern vi gjorde det här och jag är rätt säker på att det avslutades med att en man kom körande med en häst som drog några stockar, sådant kunde man ännu på 70-talet bli vittne till. Eller skrev han inte text? Kanske det bara var sådant som fanns i hans huvud?

Anna Salomonsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: